Helen växte upp med en alkoholberoende mamma

Helen vet inte riktigt när hennes mammas missbruk av alkohol började, men hon vet att det eskalerade efter att hennes mamma och pappa skilde sig när hon var i femårsåldern och hennes mamma träffade en ny man. När hon och hennes lillasyster var små tillbringade de minst fem kvällar i veckan på krogen. Det slutade först när de flyttade till ett nytt område där det inte fanns någon bar. Då fortsatte drickandet istället bakom hemmets dörrar – och var svårare att upptäcka för omgivningen.

 

Helen berättar om ett hem där det vardagliga fungerade, dit kompisar gärna kom och om en mamma som var duktig på att laga mat. Men baksidan var alkoholen och de ständiga bråken som allt som oftast drabbade henne. En kväll satt hon högst upp i lägenhetens trappa och hörde hur hennes mamma och styvpappa påverkade av alkohol pratade om henne i rummet nedanför – om hur fel och hopplös hon var.

 

Hennes föräldrar hade delad vårdnad från början, men ju äldre Helen blev desto svårare var det för henne att lämna mamman.

– Jag trodde att hon skulle dö om jag inte var där och skyddade henne, säger hon tyst. Jag tordes inte lämna henne knappt ens för en natt. Hon behövde att jag tog hand om henne.

 

När hennes pappa kom för att hämta henne skrek hon och bråkade. På mellanstadiet grät hon de dagar hon skulle byta till att bo hos pappa.

– Jag undrar vad de omkring mig tänkte, säger hon idag. De måste ju ha trott att det var inte var bra hos pappa. Att han inte var snäll. Och egentligen var det ju precis tvärtom. Det slutade med att hon bodde hos sin mamma på heltid från det hon var 14 år. För att alltid kunna ha kontroll. 

 

Under uppväxten var Helen var ofta hos sin bästis. Där var föräldrarna nyktra, glada och där fanns mycket kärlek. Kompisarnas föräldrar fanns även där för henne när det behövdes.

– De är bäst, säger hon idag.

 

Helens pappa förstod att allt inte var som det skulle och när hon hade gått ut gymnasiet övertalade han henne att gå till Vändpunkten. I början förstod hon inte varför hon skulle göra det och ville inte alls följa med. Hon tyckte inte att problemet var hennes, utan mammans. 

– Pappa sa ”testa en gång” och jag tänkte att det kan jag väl göra. Men jag tyckte att det var ett konstigt ställe jag kommit till. När vi skulle hålla varandras händer i slutet och säga sinnesrobönen undrade jag vad det var för sekt jag kommit till, säger hon och skrattar.

Idag vet hon att Vändpunkten gav henne så mycket mer än vad hon trodde att det skulle jag göra.

– Jag lärde mig att jag har ett eget val. Att jag kan välja att acceptera situationen som den är, eller att bryta. Jag valde att acceptera och fortsätta att ha kontakt med min mamma. Men jag vet också att det valet alltid är mitt och att jag när som helst kan ändra mig och välja annorlunda.

 

Sakta växte förtroendet för Vändpunkten fram. Idag säger Helen att hon inte skulle ha varit samma person utan tiden där. Att hon har större förståelse både för sig själv och för andra.

– Vändpunkten fick mig att känna att jag var min egen. Jag var trasig, men jag kan göra att det blir bättre genom mina val. Jag kan förändra det som är dåligt. Innan blandade jag ihop kärlek och prestation. Jag trodde att jag måste vara bäst på allt. Nu vet jag att det inte är så. Jag kan bli älskad ändå. Jag har alltid varit stark som person, men min självkänsla har varit dålig. 

 

Ett av de finaste minnena från Vändpunkten är när de satte lappar formade som hjärtan på varandras ryggar och så fick de andra gå fram och skriva vad de tyckte var bra med den person som bar hjärtat.

– Jag har det där hjärtat kvar fortfarande, säger Helen. Det var så viktigt för mig. De här människorna visste allt om mig, allt dåligt också, ändå skrev de alla de där fina sakerna. Det fick mig att känna att jag duger som jag är. 

 

Om hon kunde få ge råd till andra som har det som hon hade det när hon var barn skulle det vara att be om hjälp från någon vuxen. 

– Jag vill också säga att det aldrig är ens fel, inte ens ansvar. Det var det jag förstod – det var inte mitt fel att de drack och jag kunde inte få det att sluta. Och du är inte ensam – det är viktigt. Det finns andra som har det precis som du även om det inte verkar så.

 

Hon önskar också att vuxna skulle vara mer uppmärksamma på små tecken hos barn och ungdomar. Det går att se att ett barn inte mår bra, att något inte står rätt till hemma.

– Jag var alltid så arg, säger hon. Vuxna runt mig tyckte att jag var besvärlig, men det berodde ju på allt som jag var tvungen att hantera.

 

Idag är Helen en stark och glad ung kvinna. Hon har två egna pojkar som är 2,5 och 5 år gamla. Deras julaftnar ser helt annorlunda ut än dem hon själv upplevde som barn.

– Det är min chans att få börja om, säger hon. Att få uppleva julen som den ska vara och att kunna få ge det till mina barn. Nu tycker jag om julen.

 

Hon ler och säger att hon är trygg i sig själv idag. Att hon mår bra.

– Ersta Vändpunkten gav mig så mycket. Det kan faktiskt bli bra, säger hon och ler.