Marie Lindström har bland annat utsetts till Årets diabetessjuksköterska, och hon har hjälpt många ungdomar över i vuxenvården.
Vad är den största skillnaden i vården mellan ungdomar och vuxna?
– Det är betydligt mer komplicerat att vara ung och ha en kronisk sjukdom. Det är ju överlag många unga idag som inte mår så bra. Lägg till en kronisk sjukdom i en så turbulent tid som tonåren eller som ung vuxen, så krävs det ”skills” för att hantera det.
– Det är en period där man ska frigöra sig från föräldrarna, hitta sig själv, kanske byta studieort och då också byta vårdmottagning. Med så många krav i livet kan finns risken att man inte hinner ta hand om sig själv så bra som man skulle önska.
Hur tänker du som vårdgivare i det läget?
– Det viktigaste när man går från barnklinik till vuxenvård är att varje individ blir sedd och känner sig trygg med den vårdgivare man får. Då sänks tröskeln så att man verkligen tar kontakt när det behövs.
Om du får framtidsspana, vad tror du blir nästa utvecklingssteg inom diabetesvården?
– Jag tror att diabetesvården behöver förändras i sin struktur. Vi behöver fler kontaktytor till den generationen som inte vill sköta kommunikationen via ett brev i brevlådan. Vi måste vara på plattformar och ställen där de yngre är. Kanske kan de chatta direkt med oss, eller boka tider via sms.
Du är också med och forskar inom personcentrerad vård. Vad undersöker ni?
– Vi gör en studie tillsammans med Sachsskas ungdomsmottagning. Doktor Eva Toft och jag gör en studie kring ett utbildningsmaterial som är anpassat till unga kvinnor i 15-18-årsåldern.
Varför just den gruppen?
– De upplever en tyngre diabetesbörda och har högre blodsockervärden än de unga männen i samma ålder. Vibeke Zoffman i Danmark har gjort ett material som heter ”Guided self determination”, en sorts reflektionsmaterial där de här unga kvinnorna med diabetes kan se vad de själva behöver jobba med. I min magisteruppsats intervjuar jag kvinnor som har använt det här materialet.