Translate this page

Use Google to translate the web site.
We take no responsibility for the accuracy of the translation.

Close

Ersta diakoni är en ideell förening som bedriver sjukvård, socialt arbete, utbildning och forskning professionellt och icke-vinstsyftande. Verksamheten vilar på en kristen grund och vi hjälper människor i utsatta livssituationer.

”När jag var sex år bestämde jag mig för att dö” - om att bli utsatt för sexuella övergrepp som barn

Foto: Shutterstock.

Swisha valfritt belopp till 900 05 48.

"När jag var fem år hade min pappa redan många gånger kommit in till mig på natten. Han sa att det var vår hemlighet, att det var så här vi visade att vi älskade varandra. När jag var sex år bestämde jag mig för att dö. Jag har mått dåligt så länge jag kan minnas.

När jag kom till Ersta Hopp kände jag för första gången att jag kunde berätta hela min historia. Här orkar de höra vad jag har blivit utsatt för, så har det inte varit på andra ställen. Här får hela jag finnas, här är jag sedd och respekterad.

Jag var rädd och ensam

Jag vet inte riktigt när det började, jag var så liten, men jag minns att jag försökte rymma första gången när jag var fem år. Jag hatade nätterna och kvällarna för det var då han kom in till mig. Jag har fortfarande svårt för natt och mörker.

Jag trodde att det var mitt fel och att jag inte var värd att älskas på annat sätt. Jag tänkte att eftersom min pappa gjorde så med min kropp måste det betyda att jag var äcklig. Jag kunde inte få ihop det på något annat sätt och jag kände mig fel och utanför. Den där känslan av att vara äcklig och av att inte höra till har aldrig släppt. 

Jag var rädd och ensam hela tiden. Det fanns ingen som jag kunde prata med. Första gången jag bestämde mig för att jag ville dö var jag sex år. Jag tänkte att om jag hoppade från ett av fönstren i lägenheten så skulle jag slippa allt, men vi bodde på andra våningen så fallet var inte tillräckligt högt. Jag har gjort flera försök efter det, men aldrig lyckats. 

Jag vet att min mamma visste vad som pågick och det är så svårt att förstå att hon inte gjorde något. Jag var ju hennes barn. Det kändes mest som att hon var arg på mig, som att hon tyckte att det var mitt fel.  

Hemma fanns ingen trygghet

Jag hade svårt att koncentrera mig när jag var liten. Det gjorde att jag drog mig undan och jag hade aldrig några vänner, men jag tyckte om att vara hos vår granne. Hon var snäll, visade mig olika växter i trädgården och lärde mig namnen på dem. Det var så ovant och stort för mig att någon brydde sig om mig, tog sig tid att lära mig saker och visade att jag betydde något. Hon var den enda tryggheten jag hade. Jag förstår nu att om jag hade haft den tryggheten hemma hade mitt liv sett helt annorlunda ut. Jag är så tacksam att hon ändå fanns där för det hade varit ännu värre annars.

När jag blev tonåring började jag dricka mer än andra i min ålder och jag började också skada mig. Nu har förstått att det var mitt sätt att hantera alla svåra minnen och känslor. Jag önskar någon vuxen runt mig hade sett det då, så att jag hade kunnat få hjälp. Samtidigt har jag försökt att vara perfekt, jag vill alltid vara alla till lags, anpassa mig och inte göra fel.

Jag var alltid på min vakt

Det kanske låter konstigt, men det är inte de sexuella övergreppen jag tänker mest på, utan allt det andra. Det som pågick mellan övergreppen. Jag fick inte vara med de andra i familjen för att jag var äcklig. Till exempel fick jag ofta inte sitta med vid matbordet, utan titta på när de andra åt från en plats på golvet. Det var också svårt att alltid vara på sin vakt på kvällar och nätter. Jag visste ju aldrig när pappa skulle komma in till mig nästa gång.

När jag var 13 år slutade de fysiska övergreppen, men min pappa fortsatte med sina äckliga blickar och kommentarer. Jag flyttade hemifrån så fort jag kunde, när jag var 17 år.

Nu är jag över 60 år och har jag skapat mig en egen familj, men den jag föddes i finns inte längre för mig. Jag försökte prata med min mamma när jag blev vuxen, men hon ville inte veta av något av det jag sa. Hon sa att jag överreagerade och började prata om hur svårt hon haft det istället.

Hos Ersta Hopp finns hjälp och svar

Jag har varit sjukskriven länge för ångest och för en ständig värk i kroppen. Nu förstår jag att hur jag har mått hänger ihop med det jag har varit med om. På Ersta Hopp får jag prata om allt som är viktigt för mig, om hur det jag har varit med om har påverkat precis allt i mitt liv. Frågor som jag hade som liten kan jag få svar på nu.  Det är en sådan lättnad. Jag trodde aldrig att det skulle kännas bättre, men här får jag en behandling som hjälper. Det är svårt att ta in, men jag börjar förstå att det inte är fel på mig eller hur jag har reagerat och mått. Det är de vuxna som gjorde fel. Vuxna som borde ha skyddat mig. Jag tänker mycket på hur det skulle ha varit om jag inte hade blivit utsatt av min pappa. Hur skulle mitt liv ha sett ut då?”

Den här berättelsen inte en persons historia, utan bygger på flera olika personers upplevelser av övergrepp i barndomen. Det är ingens och samtidigt mångas historia av att ha blivit utsatt av en familjemedlem som barn.

Personen på bilden har inget med berättelsen att göra.

Swisha valfritt belopp till 900 05 48.

Eller ge en gåva till Ersta Hopp här.


Skriv ut