Translate this page

Use Google to translate the web site.
We take no responsibility for the accuracy of the translation.

Close

Ersta diakoni är en ideell förening som bedriver sjukvård, socialt arbete, utbildning och forskning professionellt och icke-vinstsyftande. Verksamheten vilar på en kristen grund och vi hjälper människor i utsatta livssituationer.

"Utan anhöriggruppen hade jag gått under"

Björn vårdade länge sin sjuka hustru i hemmet.

– Björn berättar om när hans fru blev sjuk


Erstas anhörigstöd är helt beroende av gåvor från privatpersoner, företag och stiftelser.

Swisha valfritt belopp till 900 05 48 eller ge en gåva här. Tack.

"Det var kring 2009 som vi märkte att allt inte var som det skulle med min fru. Hon hade alltid arbetat mycket, hade doktorerat några år tidigare och undervisade i vårdvetenskap. Hon blev först sjukskriven för utbrändhet, men blev inte bättre och ett par år senare diagnosticerades hon med Alzheimer. Hon var då bara 64 år gammal.

Det var en chock. Min fru hade genom sitt yrke själv stor kunskap om demenssjukdomar och vi visste att det var allvarligt. Jag var förtvivlad. Samtidigt var hela jag inställd på att hjälpa och stötta på alla sätt som jag kunde. Det var ett starkt och annorlunda engagemang för min hustru som växte fram. 

Vi hade varit gifta i närmare trettio år vid den här tidpunkten. Vi såg fram emot pensionen då vi skulle resa, vara mer i vårt hus på Öland och paddla kajak, som vi båda tyckte mycket om. Nu skulle det inte bli så och också det var en stor sorg. Vi har alltid levt ett aktivt liv, min fru och jag.

Ingen som inte har upplevt det själv kan förstå hur det är att leva med en människa som har Alzheimer. Hur det påverkar och begränsar hela ens liv och hur tungt det kan vara både fysiskt och psykiskt. Man lever i en annan värld, i en utförsbacke, med ett virrvarr av känslor, en hopplöshet och den man älskar förvinner långsamt in i en egen bubbla. 

Det är tufft att vårda en anhörig och svårt att veta var man ska söka hjälp. Det finns inte heller så mycket hjälp att få. Det är i anhöriggruppen som jag har hittat det största stödet. Den är mycket viktig för mig. Det är en speciell gemenskap, där de andra vet hur jag har det. Här kan jag berätta om min vardag och de förstår hur det är. De kan ge råd och stöd. Vi kan dela det som är svårt och hjälpa varandra. Att ha en professionell ledare som strukturerar och leder samtalen är värdefullt för att komma framåt och hitta lösningar på problem. Hon har också en praktisk kunskap om vilken hjälp vi har rätt till och var den finns att söka.

Den som är sjuk behöver tryggheten i det som går att känna igen. För min fru var det jag och vårt hem. Minsta aktivitet, om det så bara var att gå ut för att ta en promenad, kunde ställa allt på ända, skapa stor oro och också aggressivitet. I anhöriggruppen lärde jag mig att hitta sätt att avleda uppmärksamhet för att komma igenom sådana låsningar. Det kan verka som en liten sak, men det betydde allt i en tillvaro som var så oförutsägbar och där jag var på helspänn hela tiden. Sjukdomen innebär en personlighetsförändring.

Jag kämpade länge med att ta hand om min fru. Till slut var hon så dålig att hon inte klarade någonting själv. Jag fick hjälpa henne med allt. Dygnet runt, i veckor, i månader. Hela livet handlade om att ta hand om henne. Där fanns ingen plats för något annat. Jag hade inte kunnat föreställa mig hur det skulle vara och jag kände en gnagande oro att jag inte skulle räcka till. Det var ångestfyllt. Jag ville ju orka, men jag visste att om jag inte fick hjälp så skulle jag bli sjuk själv. I början förstod hon hur sjukdomen påverkade henne, men ju värre det blev desto mindre förstod hon det. Det är så sjukdomen fungerar. Det blev svårare och svårare för mig att kunna hjälpa.

När jag ansökte om ett omsorgsboende för henne var det inte så självklart att hon skulle få det som jag hade trott. Kommunen beviljade först hemtjänst och korttidsboenden, men jag visste ju att behovet var större än så.  Det blev en lång och svår kamp innan hon till slut kunde flytta till ett boende. Då var gruppen också bra att ha som stöd. De hjälpte mig med tips på hur jag skulle kunna ta saker vidare. Samtidigt var det inte alls ett enkelt beslut för mig. Jag hade ju lovat henne att finnas där, jag ville kunna göra det. Det kändes som att jag svek henne.

Idag bor hon på Ersta Sarahemmet, där hon blir väl omhändertagen. Jag åker och hälsar på henne ofta och tar med vår hund. De blir glada att se varandra. Jag har tid för egna saker igen och då kommer andra tankar. Vad händer med mig nu? Vem är jag nu? Hur kan jag frigöra mig och skapa ett eget liv? Då finns också gruppen där. Vi kan hjälpas åt med de frågorna. Resonera tillsammans.

Det finns så mycket mer jag skulle kunna berätta om hur tunga åren var efter att min fru blev sjuk, om sorgen, om hur det skyddsnät man tror ska finnas där har hål och om hur ensam man är som anhörig. Jag är en stark person och det är tack var det som jag har klarat de senaste tio åren. Det och att jag hittade hjälp i anhöriggruppen. Annars hade det aldrig gått, då hade jag gått under."

Erstas anhörigstöd är helt beroende av gåvor från privatpersoner, företag och stiftelser.
Swisha valfritt belopp till 900 05 48 eller ge en gåva här. Tack.

Skriv ut