Translate this page

Use Google to translate the web site.
We take no responsibility for the accuracy of the translation.

Close

Ersta diakoni är en ideell förening som bedriver sjukvård, socialt arbete, utbildning och forskning professionellt och icke-vinstsyftande. Verksamheten vilar på en kristen grund och vi hjälper människor i utsatta livssituationer.

Att föras dit man inte vill

Att föras dit man inte vill - om genansen inför att be: Owe Wikström

Medan vi ännu lever dödenboken

Vad är egentligen bön?

– När jag satt på sjukhuset och väntade på besked, säger en man, höll jag på att bli tokig av oro. De hade just fått tillbaka proverna från laboratoriet. Läkaren hade ringt på morgonen och sagt att jag skulle komma upp direkt. Jag minns allt så väl. Det var som att befinna sig i en film. Lite skäms jag över mig själv. Jag menar, jag är ganska lite intresserad av religion. Jag vet knappt när jag var i en kyrka sist. Men, säger han generad, jag gick alltså in på en handikapptoalett. Ja, jag har inte berättat det här för någon. Jag var så vansinnigt rädd, och övergiven, så jag föll faktiskt på knä och jag bad, jag bönföll ut i luften. Jag sa ungefär: "Gode Gud om du finns, gör så att det inte är nåt farligt, jag ska göra vad som helst för dig, men låt mig leva. Jag vill se mina barn växa – jag vill se våren, sommaren. Det får inte vara något farligt."

Jag såg knappt doktorn när han lutade sig tillbaka och sa: "Du kan vara helt lugn." Och så blev det, jag mår bra. Nu efteråt tänker jag ofta på det där. Jag kan inte komma ifrån det. Men är det kanske bara magi, ett barnsligt beteende som man tar till när allt är hotfullt? En del av mig säger så. Men det pyr även en annan misstanke inom mig och den säger: "Det kanske finns någon som hör allas oro, som torkar alla tårar." Ja, jag kan inte komma ifrån att jag lovade Gud någonting den där dagen.

Är bön bara självsuggestion – ett barnsligt beteende vi tar till när allt brakar samman? Visst, somliga tror det och tycks lyckliga så. Andra, däremot, menar att bön är människans, alla människors, naturliga livsform. Hon måste formulera sig inför sitt öde. Hon måste få rikta sina frågor mot himlen. Hon måste kunna vila inför detta underliga att livet förr eller senare tar slut. Därför för hon ständigt ett slags dialog med tillvaron, vare sig hon vet om det eller inte. Det är denna dialog kyrkan kallar bön.

För det mesta är människan sig själv nog. Hon pratar med andra, med sina vänner, med sina barn och anser att det räcker. Men någon gång nu och då rivs täckelset isär. Hon drabbas av tillvarons gåtor – varav lidandet kanske är den största – och då räcker inte alla andra relationer. Hon måste få formulera sig gentemot det Hela, emot Livet. Eller när hon slås av livets osägbara rikedom och skönhet, när barn leker i träden eller hoppar i parkerna. Bön innebär att hon riktar sig mot livet i dess helhet – "jag vill tacka livet". Därmed riktar människan sig, menar den kristna tron – utan att hon riktigt tänker på det – till Den som sa "Jag är livet".

Det är därför inget skamligt, barnsligt eller underligt att be. Det är snarare ett mänskligt grundbehov. Det finns en rotlöshet i varje människa. Nu och då känner hon av den. Något händer – när vi drabbas, när vi ängslas för barn eller barnbarn, för att inte tala om när vi – till vår fasa – inser att just vi eller den vi älskar faktiskt kommer att dö. Då framträder denna inre längtan, hoppet om något annat.

För somliga leder det till öppen, kanske desperat, bön. Någon går in i en kyrka, tänder ett ljus och tänker på den han älskar. Andra knäpper händerna under täcket och ber, men under stor självövervinnelse och med hopp om att ingen ska märka eller veta om det. Skammen finns; inne i honom säger en röst: "Ryck upp dig, bra karl reder sig själv, var inte barnslig. Hoppas att ingen ser mig." Men i kristen själavårdstradition är man enig: ibland måste man ge efter för sitt behov av tröst. Man riktar sig nämligen inte mot någon okänd storhet i det blå, en påhittad nallebjörn som ska ge falsk ro åt en sentimental själ. Man talar med Den som håller liv och död i sin hand och som fört salighet och odödlighet in i livet. Detta är bön.

När yxhugget kommer inifrån – vad tröstar då?

Men visst, låt oss inte förenkla. Det finns vissa stråk i vårt inre som vi sällan talar om. Vi orkar inte tänka tanken färdigt, och ingen människa har lyckats lösa den gordiska knuten – döden. Idag ska några av oss erfara yxhugget som kommer inifrån – ligga i en framrusande ambulans. Anhöriga ska ringa till intensiven och ängsligt fråga: "Hur gick det, kommer han att klara sig?" Ett barn eller barnbarn ska rusa ut framför en bil som inte hinner bromsa. En polis eller präst måste ringa ett samtal till en chockad mamma. Långsamt ska en anhörig gå ut ur ett sjukrum någonstans i Sverige när andningen har upphört hos någon kär och personalen sagt att det är slut.

Jag talar om det svåraste av allt och samtidigt det helt normala: att vi föds hit och går här och drar några år och försöker göra det bästa av situationen – sedan försvinner vi in i det gåtfulla.

Tillvarons skörhet gör sig nu och då påmind och vi tänker: Vad fort allt går! Men så, ibland abrupt, andra gånger droppvis, inser vi det oerhörda: sakta oss gnager tidens tand. Vi träffar vänner som vi inte sett på länge och tänker: "Det är märkligt vad gammal han har blivit." Vi ser på barnens förändringar att tiden, den utmätta tiden, långsamt krymper. Vi som nyss i familjenotiserna ögnade igenom rubrikerna "förlovade", "vigda" eller "födda" läser snart om 60-åringar, 75-åringar eller dödsannonser. Andra tar våra platser och snart går vinden över fälten. Möjligen har barnen fotografier av oss på pianot. Så försvinnande korta är våra liv. Det drar från döden.

Men den kristna tron hyllar dödens överman. Jesus hävdade något absurt och paradoxalt. En del drog sig undan, andra hånade honom, några blev upprört arga när de hörde det. Han både talade om och kallade sig själv "Livet".

Evigheten, dödens motsats, har ofta uttryckts genom naiva bilder och placerats i framtiden. Man talar om gator av guld, sjunger om pärleportar eller änglavingar. Dessa – för en del påfrestande naiva – bilder måste man förstå just som symboler. Utan bilder kan vi inte beröra de yttersta verkligheterna. Många har svårt för tanken att behöva gå på guldgator eller spela harpa i årmiljoner – det verkar oerhört tröttsamt i längden.

En gång sa Jesus: "Den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig ... har övergått från döden till livet." Han talade om nuet och inte bara om framtiden. Det finns alltså en evighet eller odödlighet inmonterad i den människa som i tillit lever tillsammans med denne dödens överman.

Det som förbinder människans oro och Guds evighet är tillit eller det Tomas Tranströmer kallar "detta ofrånkomliga kanske". Denna tro är inget krampaktigt försök att underkasta sig något man inte vill. Man behöver inte skriva under ett kontrakt eller ge sig hän åt saker som man tycker är underliga eller skrämmande. Det räcker så väl att fascineras av den som kallade sig dödens överman och att bejaka sin längtan.

Men kristen tro är inte heller något slags valium vid dödsångest. Religion är inget att ta till när Doleron eller annat smärtstillande från apoteket inte längre hjälper. Men för den människa som sliter med sin dödsskräck, som oroar sig för sitt åldrande, som är rädd för den stora ensamheten har den kristna tron ett råd: lyssna på och lita på den person som helt djärvt påstod att han var Gud. Så får man del i ett helt annat liv, redan i detta vanliga, skenbart banala. Sådant är trons mysterium.

Owe Wikström • präst, professor i religionssociologi och författare

| Fler

Kontakt

Ersta diakoni
Box 4619
116 91 Stockholm

Telefon 08-714 61 00
@ Ersta diakoni