Translate this page

Use Google to translate the web site.
We take no responsibility for the accuracy of the translation.

Close

Ersta diakoni är en ideell förening som bedriver sjukvård, socialt arbete, utbildning och forskning professionellt och icke-vinstsyftande. Verksamheten vilar på en kristen grund och vi hjälper människor i utsatta livssituationer.

Någon vakar alltid vid den sjukes bädd

Någon vakar alltid vid den sjukes bädd: Roland Asplund

Medan vi ännu lever dödenboken

Ett femtiotal finska romer trängdes i entrén på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Ytterligare 200 romer var på väg i båt från Finland. På sjukhuset låg en äldre respekterad släkting döende. Säkerhetssamordnaren vid Akademiska, John Belling, tänkte att det var naturligt att samarbeta och inledde en dialog. Fanns det en stor lokal som kunde fungera som väntrum för besökarna? Hur många kunde samtidigt gå in på avdelningen utan att det blev för stökigt för personalen?

Alla skulle få besöka den sjuke, men inte alla på en gång. Sjukhusets regler skulle tillgodoses, men även romernas önskemål. Sjukhusväktarna blev viktiga kontakter, med sin närvaro dygnet runt, och kunde hjälpa besökarna tillrätta.

För romer är det tradition, ja, nästan en plikt att man besöker sjuka släktingar, inte bara av omsorg om den sjuke utan också för att stötta och trösta familjen. Gamla och sjuka får ständigt besök.

– Men så långt det går tar romer hand om de sina i hemmet och då med hemtjänsten och de närmaste anhöriga till hjälp. Olika besökare kan komma på tidpunkter som passar dem, säger Fred Taikon.

Fred Taikon är chefredaktör för den romska kulturtidskriften É Romani Glinda och tillhör gruppen svenska romer. Romerna är en av Sveriges fem erkända nationella minoriteter. I landet bor det ca 50 000 romer med olika bakgrund och stora variationer i språk och traditioner. Dagens svenska romer är ättlingar till åtta familjer som kom till Sverige i slutet av 1800-talet. De andra romska grupperna är resande, sverigefinska romer, utomnordiska romer och nyanlända romer.

Grupp, släkt och familj

En rom representerar aldrig enbart sig själv, utan hela familjens och släktens anseende. Att vara med sin familj är hälsa, trygghet och styrka, säger romerna. I Sverige lever fortfarande många nära tillsammans i storfamiljer som kan bestå av flera generationer. Släktingar bor gärna i samma stad. Lojalitet mot familjen, respekt och vördnad för de äldre är dygder som är djupt rotade i kulturen. Det är de äldre och erfarna man vänder sig till för att be om råd. De fattar de viktiga besluten. De yngre förväntas ta hand om de äldre.

Romer har flera lojaliteter och identiteter. Hans eller hennes romska grupp, släkt och utbredda familj. Om gruppen kan sägas vara identiteten, är familjen grunden.

Romerna i Sverige är till större delen kristna: ortodoxa, katoliker och protestanter, varav flertalet är pingstvänner. En stor grupp muslimer kom som flyktingar från Balkan med början på 1990-talet. Religiositeten genomsyrar många hem. Det är vanligt med religiösa bilder på väggarna. På köksbordet kan en familjebibel ligga uppslagen.

– Det finns inte en rom som säger att de inte är troende, även om man inte pratar om vilken församling eller vilket trossamfund man tillhör. Romer har en väldig respekt för Gud, säger pastor Lars Demetri. När det är allvar kallar man på en präst eller pastor.
– Åtminstone en representant från familjer som tillhör släkten bör närvara och visa sin vördnad för familjen och den som är sjuk. Det skulle märkas tydligt om ingen från en närstående familj dyker upp – det gäller även sysslingar och bryllingar, säger Lars Demetri. Han arbetar för Internationella romska evangeliska missionen och betjänar svenska romer, främst pingstvänner, runt om i Sverige. Själavård är huvuduppgiften under sjukhusbesöken. Samla de drabbade och de närmaste, be och samtala.
– Det blir mycket bön, mycket bön ...
– Romer använder mycket hjärta, och hjärtat får stryk i sorgen. Jag försöker uppmuntra och ge hopp, säga att Gud inte ger oss större prövningar än vi klarar av. Gud vet hur stor förmåga vi har.

Möten i vården

När det inte går att sköta sin sjuka farmor eller farfar hemma längre blir sjukhuset platsen för den sista tiden.

– En del kan vara högljudda, och det kan vara stressigt för personal och andra patienter när 10–20 anhöriga kommer tillsammans för att besöka sin döende släkting. De kanske kommer på andra tider. Barnen springer omkring i sjukhuset. Bilar står felparkerade. Personalens bemötande är viktigt; att de har förståelse för att situationen kan rymma mycket känslor. Men självklart har vi också skyldigheter som besökare, säger Lars Demetri.

Det är klokt om personalen vänder sig till talespersonerna om något är fel. De kan i sin tur informera anhöriga och släktingar, som väntar på sjukhuset, på det egna språket om vad som behöver göras och vilka regler de har kommit överens om.

Talespersonen är ofta en äldre erfaren släkting som familjen har förtroende för och som kan företräda romerna på plats tillsammans med en familjemedlem.

Lars Demetri har olika erfarenheter av hur sjukhusen hanterar situationen. Ibland håller sig personalen strikt till besökstider och andra regler, kanske till och med hotar med att ringa polisen. Men vid det senaste sjukhusbesöket mötte han personal som förstod situationen och romernas önskemål.

Det finns normalt anhörigrum på sjukhusen, men oftast räcker de inte när besökarna blir många. Ett stort extra rum för anhöriga att samlas i är ett önskemål. Inte så sällan tvingas ro
merna stå utanför eller i entrén. Ibland kan de få höra av någon
som går förbi: "Oj, vad svart det var här då."

– Vi är inte där för att störa sjukhusets arbete, utan för att stötta den sjuke som ska gå bort, och de närmaste anhöriga. Se oss som en resurs! säger Fred Taikon. Han ger några exempel:

Om patienten är kvinna kan några kvinnliga släktingar hjälpa till: ge henne mat när maten kommer in, se till att hon ligger bekvämt, samtala eller bara närvara. De kan turas om med andra anhöriga för att någon ständigt ska vara på plats.

"Patienten behöver vila, besökstiden är slut", kan läkaren säga. Men om man sitter bredvid, bara närvarar, stör man inte. Det här är ju inget som är konstigt på sjukhus i Sydeuropa, menar Fred Taikon. Ofta får han höra från andra patienter i väntrummet att de är avundsjuka på sina medpatienter som får så många besök.

För romerna är de många renlighetsreglerna i ord, tanke och handling oerhört viktiga. En central tanke är att det som har med kvinnans kropp att göra är det olämpligt att tala om. Kropp, hud bör inte exponeras inför anhöriga. Så långt det är möjligt bör personalen vara av samma kön som patienten när det gäller undersökningar och liknande.

Läkaren kan till exempel inte fråga hur det går med toalettbesöken i samtal med patienten och anhöriga. Intima frågor i parrelationer diskuteras inte inför olika generationer. Det vore en skymf. Andra regler handlar om hygien. Om något hamnar på golvet lägger man det inte på bordet eller i sängen.

Romer bär på en tung ryggsäck av diskriminering och utanförskap i Sverige. Misstron mot myndigheter lever kvar. Hur kan man inom sjukvården visa respekt för andra traditioner och undvika att människor känner sig obekväma, misstänkliggjorda, med risk för att också vårdinsatsen blir sämre?

Akademiska sjukhuset i Uppsala har tillsammans med de större sjukhusen i Stockholm skapat en handlingsplan med rutiner för att ta emot besök av stora grupper. För att öka förståelsen för andra kulturer har romer bjudits in för att hålla föredrag för Akademiska sjukhusets chefer. Både Lars Demetri och Fred Taikon är överens om att förståelsen för romsk kultur och religion behöver öka på sjukhusen, men det är inte tillräckligt många som håller föredrag och samtalar med personalen.

Avsked

Det finns också förväntningar på den som är på väg att gå bort.

– Vi tänker hela tiden på vem han eller hon är och hur dennes liv var? Den döende förväntas säga något vackert, lyckönska sin familj och den romska gruppen. Finns det konflikter ska man försonas. Viktigast är att få förlåtelse och förlåta andra. Det som har sagts måste respekteras av de efterlevande, säger Lars Demetri.

För många är döden så laddad att man inte gärna talar om den. Att tala om döden är att framkalla den. En del tänker att man drar nya slags olyckor över sig bara genom att nämna döden.

När väl den sjuke har avlidit är det brukligt att samlas hos den närmast sörjande familjen för att vaka fram till begravningen, en så kallad likvaka. Likvakan varar i tre dagar.

Dag som natt.

Det är praktiskt om likvakan sker på sjukhuset, i ett kapell. Alla som vill ska kunna se den avlidne. Många samlas för att trösta och försöka få familjen att tänka på annat. Det berättas gamla minnen. De närmaste släktingarna tar hand om gästerna, ser till att det finns mat och dryck, stolar att vila på.

En del gråter och sörjer högljutt, ropar den dödes namn, river sina kläder. Det blir starkare känslor om det gäller en ung människa, som gått bort i ett ögonblick och utan att något avsked hanns med.

Några sörjer med hjälp av alkohol, en sed som håller på att förändras med yngre generationer.

Lars Demetri, som är svensk rom, är mån om att förklara att likvakan och andra seder skiljer sig mycket åt mellan olika grupper, släkter och individer.

Enligt den svenskromska traditionen ska den döde helst begravas inom tre dagar. Det ställer krav på sjukhus och myndigheter att vara tillmötesgående. Ett dödsbevis måste utfärdas i tid av läkare, och kyrkogårdsförvaltningen behöver medverka.

Alla som kan sluter upp till begravningen.

– Att besöka sina närmaste släktingar på sjukhuset och vårda de sista stunderna i livet är absolut det viktigaste man kan lära av romernas traditioner, säger Fred Taikon. Var inte rädda för umgänget. Jag skulle känna mig utanför om jag låg svårt sjuk på sjukhuset och ingen besökte mig. Det är viktigt att behålla gemenskapen, för vi romer är ett småfolk och är inte så många.

Roland Asplund • frilansjournalist

| Fler

Kontakt

Ersta diakoni
Box 4619
116 91 Stockholm

Telefon 08-714 61 00
@ Ersta diakoni