Translate this page

Use Google to translate the web site.
We take no responsibility for the accuracy of the translation.

Close

Ersta diakoni är en ideell förening som bedriver sjukvård, socialt arbete, utbildning och forskning professionellt och icke-vinstsyftande. Verksamheten vilar på en kristen grund och vi hjälper människor i utsatta livssituationer.

När livet bryter fram

När livet bryter fram: Peter Strang

Medan vi ännu lever dödenboken

"Om jag bara vetat att ett liv går så fort ..."

För det mesta är livet vardag, dagarna och veckorna går ihop. I samband med högtider som jul eller nyår märker vi med viss förvåning att ytterligare ett år har gått. Hur är det möjligt? Och ju äldre man blir, desto snabbare går tiden, kanske beroende på att ett år är hela tjugofem procent av ens liv när man är fyra år, men bara två procent när man är femtio år.

"Den grå vardagen" pratar vi om, och så kan det kännas när väckarklockan ringer. Man går till jobbet, kommer hem på kvällen och har sina fasta rutiner. Men i samband med så kallade gränssituationer händer det också att livet bryter fram och vi får kontakt med en djupare del av livet, det vill säga med själva existensen. En gränssituation är en omvälvande positiv eller negativ händelse som man inte kan få ogjord men måste förhålla sig till.

En svår sjukdom upplevs oftast som en hotfull gränssituation som ställer allt på sin spets, samtidigt som livet paradoxalt nog blir mer tydligt. Alla känslor förstärks, både de negativa och de positiva, och ofta växlar känslorna snabbt. Ena dagen har man fått ett dåligt besked om att sjukdomen förvärrats och man känner stor oro. Nästa vecka kan allt upplevas annorlunda: man har fått hjälp med mediciner som fungerar och vaknar upp smärtfri och utsövd.

– Det här är en av mina bästa veckor någonsin! sa den unge mannen som jag skött i flera månader. Jag var förundrad, han hade drabbats av en svår cancer, sjukdomen var spridd och han visste att han inte skulle bli frisk.
– Varför är det en av dina bästa veckor?
– Jo, sa han och tystnade innan han fortsatte. I förra veckan låg jag bara i sängen och hade ont. Jag var inte säker på att det skulle kunna vända. Och så blir jag smärtfri av de nya medicinerna! Jag har haft mina vänner på besök och det har nästan känts som vanligt. Vi har kunnat umgås och jag har orkat. Visst är det fantastiskt?! Jag hoppas det fortsätter så ett tag till.

Hans ögon glittrade när han förklarade det hela för mig.

Vi visste båda att det var tillfälligt, och han hade själv tagit upp att han inte trodde att han skulle leva nästa år. Men just nu levde han, just nu mådde han bra. Det var det som räknades, för han var en av dem som hade lärt sig att ta vara på de bra veckorna, vilket inte alltid är så lätt.

En tunn gräns

"Ena dagen är man frisk, den andra dagen är man plötsligt svårt sjuk och allt står på spel ..."

I samband med gränssituationer blottläggs den tunna, osynliga gräns som ständigt finns mellan det bekymmerslösa, till synes gränslösa livet och medvetenheten om livets ändlighet och risker. Då konfronteras man med stora livsfrågor som man inte kan undfly. "Varför?", "Varför just jag?", "Varför just nu?" är vanliga frågor som man ställer sig. Den plötsliga insikten om livets korthet väcker också tankar om livet i stort: "Varifrån kom vi, var fanns vårt ursprung och vad händer med oss när jordelivet är slut?" Vidare aktiveras tankar om mening och meningslöshet: "Finns det en självklar mening i livet och hur ser den meningen ut när livet plötsligt blivit förändrat och tidsperspektivet är kort?"

Varje liv har ett slut, döden är ur den synvinkeln en naturlig del av livet. Ändå utgör tanken på att vi en gång måste dö livets största utmaning, särskilt som döden utmanar många av våra grundantaganden. Vi vill så gärna tro att världen är en bra och ständigt trygg och förutsägbar plats. "Om vi är hyggliga och försöker leva ett bra liv, så är väl livet hyggligt mot oss?" tänker vi gärna. Men döden är inte förutsägbar, den är orubblig, ologisk och ibland djupt orättvis, eftersom alla kan drabbas, även våra allra yngsta.

Samtidigt som gränssituationer är stressande innebär de en utmaning och till och med en möjlighet. I mitt arbete med människor som befinner sig i livets slutskede ser jag att man kan göra ett avgörande val: man kan fastna i förtvivlan och låta döden breda ut sig redan innan livet är slut, men man kan också låta tanken på livets korthet tydliggöra livet: "Vad är huvudsaker och bisaker i mitt liv? Vad vill jag hinna med, nu när jag förstår att mitt fortsatta liv är kort?" Medvetenheten om livets gräns kan därför öka livskänslan. Det är som om alla sinnesintryck och känslor förstärks, både de negativa och de positiva.

Hur påverkas vi av tanken på livets korthet?

"Medvetenheten hjälper oss att prioritera ..."

Relationerna förstärks

När man förstår att livets slut närmar sig kan man känna sig mycket ensam i sin situation, man upplever det som brukar kallas för existentiell ensamhet. Tanken på att man måste klara av att lämna livet i ensamhet är stressande för många. I den situationen behöver man gemenskap mer än någonsin, och det handlar inte bara om gemenskap med andra människor, utan också om gemenskap med naturen och med något större.

Det är vanligt att relationer stärks, och behovet finns både hos den som ska avsluta livet och hos dem som ska bli kvar. Det är som om hotet om separation gör att vi verkligen vill vara tillsammans, så långt det är möjligt. Många av mina patienter har förklarat det ungefär så här: "Kontakten med mina barn har blivit så mycket bättre sedan jag blev sjuk. De ställer upp och bryr sig på ett sätt jag aldrig hade vågat hoppas på. Tanken gör mig varm."

Jag ser ibland också att brutna relationer återupptas. Det händer i livet att hårda ord blir fällda, båda parter blir sårade och man slutar umgås. Ibland handlar det om föräldrar som kommit i konflikt med sina vuxna barn, i andra fall om syskon. När någon blir sjuk finns behovet att återuppta kontakten, och det brådskar, allt är på allvar. Att återuppta en kontakt behöver inte betyda att allt är förlåtet och glömt. I stället kan det innebära att lägga konflikten åt sidan och fokusera på den gemenskap som är så viktig för båda parter. I andra fall är det för sent, och jag kan då se den smärta och frustration som båda sidorna känner.

Djuren och naturen

Gemenskapen med våra husdjur kan också öka. I en studie om hundens betydelse vid svår sjukdom kunde jag se vilket stöd husdjuret utgjorde när man var svårt sjuk. Hunden var inte bara ett husdjur utan också en samtalspartner och ett stöd i situationer som man inte klarade av att dela med sin familj. Hunden läser av kroppsspråket och lyssnar utan att döma eller föra något vidare.

Naturen får som regel också en större betydelse när man blir svårt sjuk, det är som om vi behöver knyta oss till något större utanför oss själva. Tidigare var de flesta troende, och då var religionen och Gud det naturliga. Idag lever vi i ett sekulärt samhälle, men jag menar att vi svenskar som regel ändå är andliga, även om vi inte nödvändigtvis är religiösa. Naturen med sitt kretslopp är större och evigt, kanske är det därför som naturen skänker tröst när det är som svårast. En del av mina patienter har beskrivit hur naturen kan skapa lugn och ro när alla känslor svallar inombords. I någon mening har naturen ersatt kyrkorummet. Att få ta en skogspromenad, att leta sig till havet och titta ut över vattnet eller att bara sitta i sin trädgård kan ge en känsla av samhörighet.

De som gått före oss

Behovet av gemenskap är inte avgränsat till livet här och nu. Det är också vanligt att tankarna går till dem som gått före. Hur var det för min mormor eller farfar? Hur var det för mina föräldrar? Hur klarade de av att lämna jordelivet? Tanken skänker som regel tröst. Många kan uppleva en närvarokänsla: det är nästan som om de kära släktingar som man tänker på fanns här, på riktigt. I vissa fall blir det till och med så att man känner deras närvaro i rummet, och det är utan undantag en lugnande känsla. Jag har pratat med många döende patienter som i förtroende berättat om sådana fenomen.

– Nu känner jag mig helt lugn, sa den gamla kvinnan. Både min mor och min mormor är här och jag förstår att de är här för att hjälpa mig över gränsen.
– Känns det oroligt eller skrämmande att de är här? frågade jag.
– Skrämmande? Det är ju min mor och min mormor! Självklart är det inte skrämmande. Jag är glad över att de kommit för att hjälpa mig.

Den här typen av närvarokänsla är mycket vanligare än vi tror. Vi vet inte vad upplevelserna står för, men jag har noterat att de skiljer sig från förvirringstillstånd. Som regel har den döende en helt klar bild: hon är orienterad till både tid och rum och vet att ingen annan kan se de här uppenbarelserna. Ändå ger de en känsla av trygghet.

Vi blir modigare och generösare

Medvetenheten om att livet håller på att ta slut kan göra oss modigare. Jag har pratat med patienter som sagt att de hela livet har gjort saker för andras skull, saker som de egentligen inte velat men ändå inte vågat stå emot. "Men nu, när tiden är kort, har jag blivit modig. Jag vågar säga ifrån när det gäller nåt som jag inte själv vill. Jag tackar nej till tråkiga middagar. Jag har blivit modigare", sa en gammal kvinna vid ett samtal.

Många gånger blir vi också generösare när vi inser att livet är kort. Alla som är i livets slutskede önskar att eftermälet ska bli gott. Därför är det inte så konstigt att vi blir mer generösa. Det finns något vackert över den tanken. Det handlar om att vara människa.

Vi värdesätter det som inte är självklart

Det självklara är sällan lika värdefullt för oss som det osäkra. Det som vi tar för givet blir mer angeläget den dag vi inser att allt kan tas ifrån oss, ofta det som vi så slarvigt kallar för "de små sakerna i livet" – att få vakna utvilad utan smärta, att få öppna sin altandörr och gå ut i försommarvärmen i trädgården, där daggen fortfarande ligger i gräset. Att få erfara doften av jord, fukt och växtlighet och få känna morgonsolens värmande strålar över hela kroppen ännu en gång. Sådana "små" saker kan väcka en stark känsla av lycka över att man fortfarande lever och får vara med.

Ska vi prata om döden?

"Människan har ett behov av att sammanfatta livet."

Många menar att vi pratar för lite om döden och därmed lär vi oss mindre om livet. Samtidigt säger den existentiellt inriktade psykiatern Irvin Yalom att man bara kan betrakta döden – sin egen död – en kort stund, sedan bör man vända blicken mot livet igen. Det gäller alltså att hitta en balanspunkt, eftersom för mycket eller för lite förstör det hela.

När man närmar sig livets slut ställer sig de allra flesta frågor till sig själva: Vad blev det av mitt liv? Vad har jag hunnit med? Blev det en helhet?

En del pusselbitar har hunnit falla på plats, men inte alla. Att då få sammanfatta livet för någon som verkligen lyssnar kan vara välgörande, och att få sätta ord på det gör att det hela klarnar. Plötsligt ser man livet som en helhet. Ett sådant samtal rör egentligen både livet och döden, vi mår bra av att känna att livet hinner bli fullbordat innan det är över.

Peter Strang • överläkare, professor i palliativ medicin och författare

| Fler

Kontakt

Ersta diakoni
Box 4619
116 91 Stockholm

Telefon 08-714 61 00
@ Ersta diakoni