Translate this page

Use Google to translate the web site.
We take no responsibility for the accuracy of the translation.

Close

Ersta diakoni är en ideell förening som bedriver sjukvård, socialt arbete, utbildning och forskning professionellt och icke-vinstsyftande. Verksamheten vilar på en kristen grund och vi hjälper människor i utsatta livssituationer.

Okänt land

Okänt land: Kerstin Dillmar

Medan vi ännu lever dödenboken

Han ligger med slutna ögon. Han blundar fortfarande när han ber mig sitta i stolen bredvid sängen.

– Är jag mycket sjuk? frågar han.

Jag ser på honom. Det är alldeles tyst i rummet. Det känns som om han frågat mig om svaret på en gåta. Som om han uppmanar mig att tänka efter noga och svara väl. Att jag bara får en enda chans. Att han nu avvaktar mitt svar. Jag sitter orörlig. Väntar stilla ett ögonblick innan jag säger

– Ja ... du ser ut att vara mycket sjuk.

Han ställer nästa fråga

– Kommer jag att dö snart?

Det är samma känsla. Gåta och svar. Jag väntar lite igen innan jag svarar

– Ja ... jag tror det.

Han ler lite svagt.

– Det är bra ... det är rätt svar.

Vi är i tystnaden. Ett långt ögonblick. Gardinerna hänger orörliga.

Det snöar. Allt är stilla. Rummet skimrar dovt i grönt. Som skugga och sol genom lövträd. Fastän inomhus, när snön faller utanför.

– Kommer du att försöka trösta mig och säga att allt blir bra? frågar han. Han talar långsamt.

– Nej, svarar jag.

Han tycks nicka lite och säger sedan

– Det är bra.

Tystnad igen.

– Behöver man bestämma sig för vad man tror ... innan man dör?

– Nej, jag tror inte det.

– Hittills har alla som dött klarat av att dö, eller hur?

– Ja, jag tänker att det är så.

– Döden är liksom konstruerad så att vem som helst ska klara av att dö?

– Ja, så kan man nog tänka.

Tystnad igen.

– Ibland låtsas jag sova när min familj är här. Ibland pratar de om mig. Ibland pratar de om hur de ska göra ... olika saker ... när jag är död. Hon tänker sälja lägenheten ... hitta något mindre. Hur det ska stå i dödsannonsen. Ja, sådana saker ...

Jag ser på honom. Säger inget.

– Verkar jag osammanhängande? frågar han och ser plötsligt rakt på mig.

– Nej, det tycker jag inte.

– Det är morfinet, säger han och blundar igen. Jag kanske blir lite osammanhängande ... långsam ... men det dämpar smärtan.

Tystnad.

– Det sägs att det inte längre finns något outforskat område i världen. Förr i tiden fanns det så kallade vita fläckar på kartan ... men nu är allt kartlagt. Han sväljer hörbart.

– Jag kommer att dö här, eller hur?

– Ja, det verkar så.

– Det här är alltså den plats i världen där jag kommer att dö. Visst är det märkligt? Jag var med om en bilolycka för många år sedan. Trodde jag skulle dö då. Men det blev inte så. Det känns högtidligt på något sätt att förstå ... att inse att det här är det rum där jag kommer att dö. Fönstret. Tapeterna. Han gör en svag obestämd gest med ena handen mot väggen

– Och den där fula tavlan därborta ...

Jag lyssnar. Sitter alldeles stilla.

– Jag har läst mycket om polarforskarna Amundsen och Fridtjof Nansen, norrmännen, och Andrée. Har du varit på hans muséum?

– Ja, för länge sedan. Minns korgarna, linorna, tallrikar och muggar och bestick.

– Ja, tallrikar och muggar av aluminium för att minska vikten. Tystnad igen.

– Så kom de ur kurs. Förstod väl inte riktigt vad de gav sig in på. Svåra umbäranden. Försökte dra slädarna över isen, Andrée och Strindberg och den där tredje ...

Hans bröstkorg häver sig mödosamt.

– Till sist måste han ha förstått att han skulle dö där. Sett sig omkring och konstaterat att det är här ... här kommer det att ske. Som jag i det här rummet ... Hela jorden är upptäckt, ändå har vi aldrig varit på den här platsen i den här stunden förrän nu.

Allt blir stilla igen.

För en stund upphör tiden. Tystnad är också ett sätt att samtala.

Varje människa är en värld. Vi bär och lever våra tankar, erfarenheter, minnen och kunskaper. Det vi längtat efter. Det som blev och allt det som inte blev. Närheten till döden kräver eftertanke. Både för den som ska dö och för oss som ännu lever.

Kanske närmar vi oss vår egen död på samma sätt som vi har levt vårt liv. Det tycks mig som att det som varit krångligt inte självklart blir mindre krångligt för att döden kommer nära. Det som varit lugnt och glädjefyllt kan förbli en lugn stilla glädje ända till slutet.

Rummet nära döden blir ett mindre rum. Jag kan ibland känna det alldeles tydligt. Som om väggarna kom närmare den döende för att skydda och bygga ett bo.

Han ligger med slutna ögon och jag ser ut genom fönstret. Snön yr utanför.

Så talar han tyst rakt in i stillheten och säger

– Det är ingen som vet det ... men jag tänker att det här rummet är ett vindskydd, snön utanför, att jag ligger här i lä, fryser inte ... väntar på att dö.

Jag kan inte låta bli att le lite och frågar

– Som Andrée på Vitön?

– Ja, precis så, säger han och ler svagt tillbaka.

Vi är i tystnaden. Snön faller utan uppehåll. Fönstret är en öppning.

Jag tänker att det tycks finnas ett behov av att gå vidare redan innan döden kommit. Att det är så för den som ska dö, och att det också är så för de närstående som ska fortsätta livet. Slutet och början föreligger på en och samma gång, och det kan finnas en stark upplevelse av att de båda inte får plats samtidigt. Den som står inför att avsluta orkar inte riktigt med en fortsättning för någon annan. Och den som måste fortsätta orkar inte riktigt vara helt med i det liv som ska avslutas.

Den existentiella ensamheten når oss. Det är som om det finns ett osynligt rum i våra liv dit ingen annan människa kan följa oss. Därinne i den existentiella ensamhetens rum finns det allra vackraste som vi varit med om. All kärlek. All längtan. Där inne finns också det som är det allra svåraste. Det hemligt svåra som vi inte delar med någon. Skammen. Otillräckligheten.

Ingen människa kan följa oss in i det osynliga livsrummet. Hur gärna vi än skulle vilja så är det inte möjligt. Jag tänker att Gud är den ende som kan vara med oss i detta. Både i det vackraste och i det svåraste.

Den existentiella ensamheten kan bli så svår att vi känner det som att upplevelsen är större än vad vi själva är. Att man blir utom sig. Ingen kan förstå. Ingen kan helt och fullt förstå hur mycket man än skulle förklara och berätta.

– Om man har försökt göra sitt bästa ... fastän det inte räckte ... kan det ändå räcka nu?

Hans bröstkorg häver sig och han kämpar med orden.

Hans blick söker min. Grågröna ögon.

Jag säger att jag vill tro att det räcker. Att det är min tro att det räcker. Fastän vi kanske till sist alltid på djupet är otillräckliga för varandra. Att det finns perspektiv som är större. Att det alltid finns något större och djupare innanför.

Han nickar. Han är mycket trött och behöver sova nu. Sova på riktigt. Han nickar åt det också.

Jag reser mig. Dröjer ett ögonblick stilla innan jag går. Säger tyst inne i mitt huvud välsignelsens ord.

Han ligger med slutna ögon och jag är nästan framme vid dörren när jag hör honom viska

– Tack ...

Kerstin Dillmar • sjukhuspräst och författare

| Fler

Kontakt

Ersta diakoni
Box 4619
116 91 Stockholm

Telefon 08-714 61 00
@ Ersta diakoni