Translate this page

Use Google to translate the web site.
We take no responsibility for the accuracy of the translation.

Close

Ersta diakoni är en ideell förening som bedriver sjukvård, socialt arbete, utbildning och forskning professionellt och icke-vinstsyftande. Verksamheten vilar på en kristen grund och vi hjälper människor i utsatta livssituationer.

Vem tog döden ifrån oss?

Vem tog döden ifrån oss? Henning Mankell

Medan vi ännu lever dödenboken

Idag kan man leva ett helt liv i Sverige utan att se en död människa, annat än i teverutan eller på film. Döden har blivit en angelägenhet för begravningsbyråer och sjukhus. För bara någon enstaka generation sedan såg man en död morfar eller farmor hemma. En död människa skulle ses. Döden var fortfarande en del av livet.

Jag tycker att det är ett stort nederlag för den västerländska kulturen att döden på detta sätt, under de senaste femtio åren, har opererats bort från vår vardag. Jag ställer mig frågan: hur ska det vara möjligt att få främst yngre människor att respektera livet om inte döden är något som angår oss alla?

Inte så att jag menar att vi ska börja vandra iväg med förskolebarn till bårhus. Jag menar bara att livet blir obegripligt om inte döden hela tiden finns närvarande just som den är: den enda självklarheten när det gäller livet.

Under alla de år jag levt i Afrika – främst Moçambique – har jag lärt mig hur den olyckliga utvecklingen i Västerlandet ser ut. I de flesta afrikanska kulturer betraktar man döden som en del av livet, inte som något som ligger "efteråt". Medan man i ett land som Sverige ofta lägger döden utanför livet.

Man kan fortfarande höra människor säga: "Om jag dör". Inte: "När jag dör".

Just den afrikanska erfarenheten har påverkat mig på många grundläggande existentiella områden.

När jag för ett år sedan fick en cancerdiagnos, som var mycket allvarlig, var naturligtvis tanken på döden omedelbart närvarande. Att drabbas av cancer kan upplevas som en dödsdom, även om det inte längre är så i praktiken. För femtio år sedan överlevde ungefär tjugo procent av de drabbade. Idag överlever mellan sextio och sjuttio procent. Det första man som sjuk bör bjuda motstånd är tanken på dödsdomen. Livet ger sig inte så lätt. Den medicinska utvecklingen på cancerforskningens områden är verkligen ett mänskligt triumftåg.

Men visst, döden är alltid en möjlighet när man får en svår sjukdomsdiagnos. I livet finns inga garantier. Lika lite när det gäller sjukdomar som när det gäller att korsa en gata. Eller simma i en flod där man kanske inte visste att det fanns krokodiler.

Det är en av de viktigaste uppgifterna vi har som människor, att underlätta för dem som drabbats av lidande. Vare sig de sitter och tigger i den bitande kalla vinden eller ligger sömnlösa i fruktan för att en sjukdom ska blossa upp på nytt. Det klassiska begreppet "lindra, bota, trösta", i vilken ordning man än placerar orden, är en ständigt närvarande mänsklig uppgift.

Samtidigt ska vi inte väja för en annan grundläggande sanning: du är aldrig så ensam som när du ska dö.

När du föddes var ni i alla fall två. Men i döden, hur många människor som än finns runt dig, är du ensam. Du måste klara övergången från en värld till en annan alldeles själv.

Till det finns det hjälp. Smärtstillande, lugnande, till och med rätten att sänkas ner i sömn och sovande kliva ner i den båt som för dig över den sista floden.

Ensamheten med döden behöver inte vara något att frukta. Men det blir det om du inte inser att döden ligger i livet, inte utanför.

Jag lever med min cancer. Det går dagar utan att jag ens tänker på det. Men det går knappast en dag utan att jag tänker på döden, min dödlighet, allas dödlighet. Det varken skrämmer mig eller stör. Döden är mig sannerligen inte likgiltig. Men den finns där, med Tranströmers ord: " Men kostymen sys i det tysta."

Jag har egentligen en enda fruktan. Som är barnslig och helt orimlig. Men jag har den ändå. Det är tanken på att jag ska vara död så orimligt länge. Då spelar det ingen roll att jag säger till mig själv att i döden finns varken tid eller rum. Jag fruktar den långa döda tiden i alla fall.

Men ändå, det som oroar mig är att döden har försvunnit som en livets förutsättning för så många människor. Främst unga, tror jag. Det gör oss försvagade inför livets realiteter.

Det är svårt nog ändå att dö. Därtill alltså också ensamt. Det är den enda säkerhet vi har, att då och då under livets gång påminna oss det som väntar. "Påminnelse om vår dödlighet" talar man om i kyrkan. Att ta livet på allvar är att ta döden på allvar.

Jag tror inte att det gör det enklare när vi ska dö. Men kanske ändå. Är vi dessutom omgivna av all den lindring människor och mediciner kan ge, är vi de mest lyckligt lottade människorna i historien.

För livets skull bör alltså ingen få ta döden ifrån oss. Den tillhör oss och ger livet den bakgrund ingen av oss kommer undan.

Henning Mankell • dramatiker och författare

| Fler

Kontakt

Ersta diakoni
Box 4619
116 91 Stockholm

Telefon 08-714 61 00
@ Ersta diakoni