Translate this page

Use Google to translate the web site.
We take no responsibility for the accuracy of the translation.

Close

Ersta diakoni är en ideell förening som bedriver sjukvård, socialt arbete, utbildning och forskning professionellt och icke-vinstsyftande. Verksamheten vilar på en kristen grund och vi hjälper människor i utsatta livssituationer.

Helena EnokssonHelena Enoksson - Leg. psykoterapeut och Präst

Helena Enoksson är leg. psykoterapeut och präst i Svenska kyrkan.

I boken "Det handlar om barn" är Helena författare till kapitlet "Det är som om du bor i ett land som inte finns".

Varför stannar en misshandlad kvinna hos den misshandlande mannen?

Vi är del av normaliseringen kring mäns våld mot kvinnor och därför frågar vi varför en misshandlad kvinna stannar kvar och inte varför mannen slår. Visst kan vi studera vad våld och kränkningar åstadkommer hos den som drabbas, men risken är att fokus och skuld läggs på kvinnan. Samtidigt tror jag inte vi kommer ifrån frågan och inte heller vars och ens ansvar för sitt liv. Hur möjligt det nu är att ta ansvar för sig själv när ens grundläggande rättigheter kränks? Kvinnor stannar hos män som slår av olika orsaker. Det finns mer eller mindre rationella skäl, som att vilja ha en pappa till sina barn, förhoppningar om att han ska sluta, önskan om att kunna ställa till rätta, rädsla för både sitt eget och barnens liv om hon lämnar honom. Det finns känslomässiga skäl som kärlek till mannens goda sidor, självförakt, skuld och skamkänslor. Normaliseringen av mäns våld mot kvinnor drabbar först och främst den som blir slagen. Våldet blir vardag och det skapar en självbild av skam hos kvinnan som gör att det är svårt att lämna.

Vad kan man göra som vuxen om man misstänker att ett barn far illa på grund av att en förälder misshandlar den andra?

Man kan och bör göra en anmälan till socialtjänsten i kommunen om man misstänker misshandel i familjen. Om man känner till barnet/familjen privat och inte inom ramen för sin tjänst kan man göra anmälan anonymt. Man behöver inte veta om misstanken är sann eller inte. Det är socialtjänstens sak att ta reda på hur det verkligen står till med barnet.

Hur traumatiserat blir ett barn av en förälders misshandel av sin partner? Vad bär barnet med sig in i vuxenlivet?

Jag menar att hur traumatiserat barnet blir beror på en rad omständigheter. Hur väl har mamman lyckats ta hand om och orkat med sitt barn trots sin egen situation? Har barnet också blivit utsatt för misshandel? Har barnet bevittnat/hört misshandeln? Har barnet haft tillgång till andra pålitliga vuxna som sett och bekräftat det? Har barnet och familjen fått hjälp av samhället? Vilken egen kapacitet har barnet att bearbeta sin situation? Även om graden av traumatisering är avhängig en rad faktorer, kommer barnet att bära med sig bilden av ett inre par, en parrelation baserad på förakt, rädsla och våld. Hur den bilden senare kommer att gestalta sig i barnets liv, beror dels på vilken förälder som barnet identifierat sig mest med, den som slår eller den som blir slagen, dels på om barnet får hjälp att bearbeta erfarenheterna.

| Fler

Kontakt

Ersta diakoni
Box 4619
116 91 Stockholm

Telefon 08-714 61 00
@ Ersta diakoni

Författarporträtt

"Det är som om du bor i ett land som inte finns" kom till för att jag fick frågan om jag ville skriva något om barn som blir vittne till våld. Barns utsatthet angår mig som jag tänker att det angår oss alla.

Vi har alla varit barn, ganska många är föräldrar och vi möter alla, privat, i samhälle och yrkesliv människor i olika åldrar, mer eller mindre tilltufsade med början tidigt i livet. Jag tänker att den utsatthet som barn upplever är unik. Vi kan bli och blir utsatta på alla möjliga outhärdliga sätt som vuxna, men barnets kombination av beroende och begränsade förståelse gör det särskilt sårbart.

Jag har skrivit en barnbok, "Min kropp är min". Den handlar om barns rätt till fysisk integritet och vad barn kan göra om den rätten kränks. Jag ville skriva till barn om ett ämne som jag vet är svårt att prata om och som därför de drabbade barnen ofta lämnas ensamma med. Samma tema återkommer i texten här: vi behöver se de drabbade barnen och ta dem på allvar.