"På Ersta Vändpunkten började jag för första gången berätta"

Ta del av en deltagare i Ersta Vändpunktens anhörigprogram för vuxnas berättelse.

Mina föräldrar skilde sig när jag var två år och jag växte upp med min mamma, hennes nya man och två nya syskon. Mammas man var kontrollerande och svartsjuk. De ville att jag skulle kalla honom för pappa och att jag skulle ha hans efternamn. Mamma skulle helst inte prata med min biologiska pappa och han skulle inte ha någon plats i mitt liv. Människor i vår närhet visste inte ens om honom, men jag träffade honom ändå på helger och lov.

Mamma och hennes man var alltid småretliga under veckorna. De väntade på helgen, då de skulle kunna dricka. Men det var aldrig fylla hemma som jag minns det. Jag tyckte mer att det var konstigt när vuxna inte drack, som min pappa och hans fru. Det var som att jag levde två olika liv, ett hos mamma och ett annat när jag var hos pappa. Hos mamma kände jag alltid att jag behövde bli godkänd och aldrig att jag dög. Ytan var viktig för mamma och hennes man. Utåt såg allt fint ut med stort hus och husvagn, men egentligen hade de inte råd med allt det där.

Jag började tidigt hänga ute på kvällarna i sällskap med äldre tonåringar och missbrukare, men jag drack inte själv. Idag kan jag se att min uppväxt och mina erfarenheter från tidiga år har lett till att jag sökt mig till destruktiva förhållanden, till män med problem och missbruk.

När jag kom till Ersta Vändpunkten var det första gången som jag började prata om hur det har varit.

När jag kom till Ersta Vändpunkten var det första gången som jag började prata om hur det har varit. Det var först då som jag förstod att jag hade vuxit upp i ett hem med alkoholmissbruk, och att det hade påverkat hela mitt liv. Innan dess såg jag inget konstigt med min mammas och styvpappas helg- och semesterdrickande.

Hela upplägget för träffarna var bra, att titta tillbaka och att få förståelse för vad som händer när man växer upp i ett hem med missbruk. Det var också bra att kunna sätta det jag gått igenom i relation till det de andra berättade, att förstå att jag inte är ensam. I gruppen uppstod en trygghet och en känsla av att här kan jag berätta allt. De som gick vuxenprogrammet med mig vet mer om mig än någon annan jag känner. Och jag vet att det jag berättat stannar i den gruppen.

Idag vågar jag lyssna mer på mig själv och min egen instinkt.

Idag vågar jag lyssna mer på mig själv och min egen instinkt. Jag sätter gränser på ett annat sätt och är snällare mot mig själv. Ersta Vändpunkten har fått mig att se vad jag har varit med om, hur det har påverkat mig och hjälpt mig att hitta sätt att hantera det. Det är ju sorgligt bara att det skulle dröja tills jag var över 50 innan jag förstod och fick det stöd jag behövde.