Translate this page

Use Google to translate the web site.
We take no responsibility for the accuracy of the translation.

Close

Ersta diakoni är en ideell förening som bedriver sjukvård, socialt arbete, utbildning och forskning professionellt och icke-vinstsyftande. Verksamheten vilar på en kristen grund och vi hjälper människor i utsatta livssituationer.

Bearbetning, återupprättelse, framtidstro?

Utvärdering av Ersta Fristads grupper för misshandlade och hotade kvinnor. Nedan kan du läsa en sammanfattning av studien "Bearbetning, återupprättelse, framtidstro? Utvärdering av Ersta Fristads grupper för misshandlade och hotade kvinnor.". Vill du läsa den i sin helhet, klicka på länken nedan.

Studien: Bearbetning, återupprättelse, framtidstro? Utvärdering av Ersta Fristads grupper för misshandlade och hotade kvinnor.

Bearbetning, återupprättelse, framtidstro?

Utvärdering av Ersta Fristads grupper för misshandlade och hotade kvinnor.

Under perioden våren 2006 till sommaren 2009 genomfördes ett metodutvecklingsprojekt av Ersta Fristad i Stockholm, med syfte att utveckla en gruppinsats för våldsutsatta och hotade kvinnor som behöver en annan och mer bearbetande typ av hjälp en den som erbjuds genom exempelvis stödgrupper. Resultatet blev en eklektisk modell för traumabearbetning där psykodrama kombineras med såväl beteendeterapeutiska som pedagogiska inslag. Den här rapporten redovisar de första resultaten från en utvärdering av insatsen. Den svarar på följande frågeställningar: 1) vilka förändringar kan ses i kroppsliga symptom och psykisk hälsa/ohälsa hos de kvinnor som gått i grupp på Ersta Fristad? 2) vilka förändringar kan ses när det handlar om kvinnornas relationer till barnen och andra nära personer? 3) vilka förändringar kan ses i gruppdeltagarnas sociala situation som helhet, i synnerhet när det gäller arbete och försörjning?

Under studieperioden har totalt 6 grupper genomförts och avslutats: 5 enligt det planerade gruppformatet med grupp under 1 år, och 1 som en fortsättningsgrupp på 6 månader. Totalt har 39 kvinnor deltagit i grupperna och det är material från dessa kvinnor som är studiens empiriska underlag. Utvärderingen har en pre-posttest-design där information samlats in före och efter deltagande i grupp med hjälp av instrument som är utvecklade för att kunna användas i utvärderingar, strukturerade intervjuer, och kvalitativa fördjupande intervjuer. Information har samlats in vid 4 tillfällen: 1) före starten i gruppen, 2) vid avslutningen i gruppen, 3) 6 månader efter avslutningen i gruppen, 4) 12 månader efter avslutningen av gruppen. Endast när det gäller de kvinnor som började i gruppen första gången hösten 2007 eller senare har utvärderingens metoddesign kunnat följas fullt ut (24 kvinnor). Vidare har 6-månadersuppföljningar hittills genomförts med de kvinnor som avslutade gruppen hösten 2008 eller tidigare (32 kvinnor i gruppen, 4 bortfall), och 12-månadersuppföljningar med de kvinnor som avslutade gruppen våren 2008 eller tidigare (24 kvinnor i gruppen, 4 bortfall).

Utifrån intervjuerna med kvinnorna före grupp och vid uppföljningarna

efter grupp kan vi konstatera att som helhet är tendensen en påtagligt förbättrad hälsosituation. Även en analys av rapporterad hälsa/ohälsa i självskattningsformulär ger en bild av förbättringar. Före grupp hade kvinnorna som kom till Ersta en hög grad av problem enligt SCL-90, jämfört med svenska normeringsgrupper i motsvarande åldrar. Även om resultaten efter grupp bör tolkas med viss försiktighet ger de en bild av en övergripande tendens till minskade besvär. Också när det gäller tecken på posttraumatisk stress ger materialet en generell bild av förbättring. Av de 24 kvinnor som före gruppstart fyllde i självskattningsformulär om tecken på traumatisk stress var det 9 (38%) som med hög eller mycket hög sannolikhet led av posttraumatisk stress och hade ett behandlingsbehov. Direkt efter gruppen var det endast 2 som rapporterade en hög grad av besvär (8%) och det var inte längre någon kvinna som med mycket hög sannolikhet led av PTSS. En annan tydlig förbättring är att andelen som sannolikt inte besväras av posttraumatisk stress hade ökat från 7 före gruppstart (29%) till 14 kvinnor (58%) direkt efter gruppen. När det gäller tecken på posttraumatisk stress är det en mindre grupp kvinnor (9) som vi kunnat följa från gruppstart till 12 månader efter gruppavslutningen. Också för denna mindre grupp är tendensen minskade besvär. Vid 12-månadersuppföljningen fyllde 20 kvinnor i självskattningsformuläret och av dem var det 5 kvinnor som låg på en poängnivå som indikerar hög eller mycket hög sannolikhet för posttraumatisk stress och ett behandlingsbehov. Ytterligare en indikation på en på gruppnivå förbättrad situation får vi genom kvinnornas rapporter om känsla av sammanhang (KASAM). När det gäller hälsa ger dock resultaten från 3 av kvinnorna anledning till oro. De rapporterade mycket höga och djupa nivåer av besvär i SCL-90 redan innan gruppstart, och tendensen över tid är att deras värden ligger kvar på en mycket hög nivå eller går upp ytterligare. De ingår i den grupp kvinnor som 12 månader efter avslutad grupp med hög eller mycket hög sannolikhet led av posttraumatisk stress och hade ett behandlingsbehov. De är också de 3 kvinnor som rapporterade lägst känsla av sammanhang vid 12-månadersuppföljningen.

90% av kvinnorna hade separerat från den våldsutövande mannen före gruppstart, och vid uppföljningen 6 månader efter gruppavslutningen levde endast 1 (av 28 intervjupersoner) fortfarande med mannen. En betydande andel kvinnor har utsatts för våld eller hot och trakasserier efter att gruppen avslutades. Av de 28 kvinnor som intervjuades 6 månader efter gruppavslutningen rapporterade 3 kvinnor våld och 15 kvinnor hot eller trakasserier. Vid 12-månadersuppföljningen var det 1 av de 20 kvinnorna som rapporterade våld och 7 som talade om hot och trakasserier (varav 2 indirekt via barnen). Av intervjuerna framgår det också att även om inte mannen direkt hotat eller trakasserat så kan kontakten med honom ändå hålla kvinnans rädsla vid liv. Ingen av de kvinnor som lever i en ny relation med en man beskriver utsatthet för våld. Däremot är det några kvinnor som beskriver utsatthet från sina barn. När det gäller relationer till barnen förmedlar de flesta kvinnorna en bild av förbättrade relationer. För en del kvinnor är dock relationen till barnen fortfarande en stor källa till oro, vilket även påverkar dem själva negativt. Också när det gäller det sociala livet och relationer till ursprungsfamiljen tenderar kvinnorna att beskriva förändringar till det bättre. När det gäller kvinnornas arbets- och försörjningssituation är positiva förändringar dock inte lika tydliga som när det gäller hälsa och relationer. Det blir tydligast när vi tittar på den grupp som följts upp 12 månader efter gruppavslutningen. En tydlig tendens till en starkare förankring på arbetsmarknaden går inte att se i den här gruppen. Inte heller när det gäller kvinnornas bedömning av vilken grad av makt och kontroll över sin egen ekonomi de har kan vi se ett tydligt mönster av förbättring.

Vid gruppens sista mötestillfälle fyllde kvinnorna i en brukarenkät och i

den uppgav kvinnorna att de är mycket nöjda med kontakterna med Ersta Fristad. Direkt efter gruppens avslutning förmedlade de att gruppen gett dem tillit, styrka, läkning och framtidstro. De flesta av kvinnorna var nöjda med gruppens innehåll och upplägg, sammansättning och storlek, samt uppgav att de känt gemenskap med övriga kvinnor i gruppen. Samtliga 34 deltagare som fyllde i enkäten var nöjda med gruppledarna. Även när det gäller gruppens betydelse uppgav det stora flertalet att de upplevt personliga förändringar till det bättre. För en stor del av kvinnorna som också är mammor gällde det även i relationen till barnen. Av de 33 kvinnor som svarade på brukarenkätens fråga om hur de ser på deltagandet i gruppen som helhet uppgav samtliga att det stämmer i allra högsta grad att de är nöjda med att ha gått i gruppen och att de kan tänka sig att rekommendera andra kvinnor att

delta i Ersta Fristads grupper. Samtliga uppgav även att de tycker att de gjorde rätt som anmälde sig till gruppen.

Den sammantagna bilden från uppföljningen av kvinnornas hälsa, av deras relationer och livssituation som helhet är alltså att det har skett positiva förändringar för majoriteten av de kvinnor som gått i grupp. Vidare var samtliga av de kvinnor som svarat på brukarenkäten också mycket nöjda med kontakterna med Ersta Fristad och det stora flertalet uppgav att de upplevt personliga förändringar till det bättre. I uppföljningsintervjuerna gav kvinnorna mer utförliga beskrivningar av på vilket sätt gruppen haft betydelse för dem. Viktiga teman är ökad kraft och styrka, ökat egenvärde, att våga sätta gränser och säga nej, att skulden har lyfts av, att skammen minskat, samt att det sociala livet har blivit bättre och rikare, både när det gäller nya vänner och när det gäller att vara mer noga med vilka sociala kontakter man har. Överlag förmedlade kvinnorna i intervjuerna att gruppen betytt väldigt mycket och flera jämförde med terapi de tidigare gått i och menade att för dem hade Erstagruppen varit bättre. Ett genomgående tema är gemenskap och styrka i gruppen och det kvinnokollektiv som gruppen utgjorde framstår som mycket viktigt för kvinnornas återhämtning efter utsatthet för mäns våld i en nära relation. Med hjälp av de kvalitativa intervjuerna diskuterar därför ett kapitel lite mer ingående vad det är i gruppinsatsen som kvinnorna menar har hjälpt.

En tolkning av intervjumaterialet är att kvinnorna som kommit till Ersta i olika grad gått igenom en bearbetnings- och återupprättelseprocess och att deltagandet i gruppen, upplevelserna av psykodramaövningarna och mötet med ledarna varit till hjälp på olika sätt beroende på var i processen de befunnit sig. Den finns också en del andra omständigheter som kvinnorna be dömer som viktiga. Vår tentativa slutsats blir att den här gruppinsatsen kan ha haft betydelse för kvinnorna på åtminstone tre olika "nivåer". En miniminivå är att gruppen har givit struktur åt vardagen, den har hjälpt kvinnorna att bryta sin isolering och givit dem möjligheter till att träffa andra kvinnor. De kvinnor som förefaller ha haft glädje av gruppen framförallt på den här nivån kan tolkas som att de befunnit sig i början av en bearbetningsprocess. För dem har psykodrama varit något svårt och skrämmande. Nästa nivå är att gruppen har hjälpt kvinnorna att bearbeta sin utsatthet och upplevelser av våld. De har fått möjlighet att få ur sig sorg, ilska, hat och andra känslor, och de har fått hjälp att våga se hur misshandlade de varit. Dessa kvinnor har alltså påbörjat eller har befunnit sig mitt i en bearbetningsprocess och för dem har psykodrama varit "det bästa". Den tredje nivån ser vi hos kvinnor som beskriver hur de inte bara fått hjälp med det som varit, utan med att gå vidare i livet. De kan exempelvis tala om hur de har fått en ny identitet och om ökat självförtroende och att de idag kan se sig själva som värdefulla. Dessa kvinnor befinner sig i en återupprättelsefas. Det är inte minst de som lyfter fram betydelsen av att gruppinsatsen givit dem kunskap om våld. När de gäller psykodrama talar de om hur dramatiseringen av det man varit med om hjälpt dem att lämna det bakom sig, och om betydelsen av att se andra kvinnor växa.

Än så länge betraktar vi utvärderingens resultat som tentativa. Dels behöver det empiriska underlaget kompletteras med uppföljningar av fler kvinnor, dels behöver det bearbetas ytterligare för publicering i vetenskapliga sammanhang. Resultaten från den här studien bör även relateras till resultat från studier av andra gruppinsatser för våldsutsatta kvinnor i Sverige. Med detta sagt vill vi dock understryka att tendensen till positiv förändring när det gäller hälsa och relationer är tydlig. Det gäller såväl psykisk ohälsa generellt, symptom på posttraumatisk stress och känsla av sammanhang, som nära relationer och nätverk. Det enda område som utvärderingen berör där det inte går att se en tydlig tendens till positiv förändring är arbete och försörjning, ett område som samtidigt påverkas av faktorer som ligger utom räckhåll för Ersta Fristad. Vår slutsats blir att Ersta Fristads modell är ett mycket lovande försök att utveckla en insats för våldsutsatta och hotade kvinnor.

| Fler

Kontakt

Ersta diakoni
Box 4619
116 91 Stockholm

Telefon 08-714 61 00
@ Ersta diakoni