Den slitna grå kanvasväskan över Kjell-Åkes axel är mer än bara en väska. Den tillhörde hans livskamrat Anders, som sällan gick någonstans utan den. I dag är det Kjell-Åke som bär den, som ett sätt att ständigt ha Anders nära.

Kjell-Åke och Anders träffades 1975 och fick nästan 50 år tillsammans. När Anders drabbades av demens förändrades tillvaron för dem båda. Efter flera sjukhusvistelser stod det klart att han inte längre kunde bo kvar i deras älskade 1920-talsvilla i Nacka. Alla trappor blev ett hinder.

I mars 2023 fick Anders plats på Ersta diakonis äldreboende Ednahemmet. Det blev också början på Kjell-Åkes egen relation till Ersta diakoni.

– Det var ett fantastiskt ställe. När Anders mådde som sämst fick jag flytta in i hans rum. Jag tog dit en hopfällbar säng som jag ställde bredvid hans. Det var aldrig några problem, jag fick stanna så länge jag behövde.

När livet förändrades fanns någon att prata med

Samtidigt blev situationen allt tyngre. Vid ett tillfälle när Anders hade en särskilt dålig period fick Kjell-Åke kontakt med en diakon från Ersta kyrka. De fortsatte att träffas regelbundet under två år.

– Jag var totalt slut, både psykiskt och fysiskt. Jag hade aldrig varit ensam på det sättet i hela mitt liv. Plötsligt kom jag hem, stängde dörren och så var det tyst. Det var rena skräcken.

Samtalen med diakonen hjälpte Kjell-Åke att börja lyfta blicken. Han gick med i en anhöriggrupp och fick stöd att återuppta kontakten med vänner och komma ut bland människor igen.

När nya Ersta sjukhus öppnade hösten 2023 fick han frågan om han ville prova att bli volontär.

– Det blev otroligt bra för mig. Jag började återhämta mig och kände att jag kunde ge någonting tillbaka för allt som Ersta diakoni hade gjort för mig.

Från anhörig till volontär på Ersta sjukhus

I dag är Kjell-Åke inne på sitt tredje år som volontär. Varje onsdag finns han på sjukhuset för patienter och besökare som behöver hitta rätt, få praktisk hjälp eller bara prata en stund.

Hans egna erfarenheter som anhörig har blivit en tillgång. När han möter någon som är förvirrad, arg eller rädd känner han igen situationen.

– Då vet jag att det gäller att vara lugn. Jag har ju själv varit med om samma sak.

Vill ge tillbaka på flera sätt

Anders dog i september 2024, 75 år gammal. Men Kjell-Åkes relation till Ersta diakoni fortsatte. Förutom volontärskapet har han valt att ge ekonomiskt stöd och skrivit in Ersta diakoni i sitt testamente.

– Jag vill inte säga att jag känner skuld, men jag känner att jag gärna betalar tillbaka för all den hjälp jag fick. Jag vill ge till något som är betydelsefullt, där jag ser att det kommer till nytta.

Ersta diakoni är en idéburen organisation som inte drivs för att skapa vinst till ägare. Vi återinvesterar våra överskott i verksamheterna och förenar professionell kompetens med omtanke om hela människan. Genom gåvor och ideellt engagemang kan vi också göra mer för människor i utsatta livssituationer. Kjell-Åkes berättelse visar hur ett stöd i en svår stund kan väcka en vilja att själv finnas där för andra.

När Kjell-Åke går till sitt volontärpass följer erfarenheterna från livet med Anders med honom. Det gör också den grå väskan som en gång hängde över Anders axel.

– Jag förknippar honom väldigt starkt med väskan. Den är jättesliten, men den får hänga med varje dag. Den är mer än ett ting – den är en ständig påminnelse om det Anders och jag hade tillsammans, säger Kjell-Åke Gilberth.

Artikeln publicerades ursprungligen i Journalen nr 2, oktober 2026.