Louise Fryxell – med ansvar för elever

1864 fick Louise Fryxell kallelsen att bli diakonissa. Hon var då 30 år. Mellan 1866 och 1907 arbetade hon som elevavdelningens föreståndarinna.

Under alla år jobbade hon hårt: Hon förde ”den grå boken”, där varje diakonissas olika tjänsteuppdrag från inträdet och fram till döden skrevs ner.

Louise Fryxell och sjukskötersekstudenterna helspalt.jpg

Hon skötte även i åtta år anstaltens bokföring. Dessutom tog hon i tio år personligen del i den teoretiska utbildningen för provsystrarna, skötte omkostnaderna för systrarnas försörjning ända till sin död och förestod i 29 år hela det så kallade skrivrumsarbetet med statistik, korrespondens och penningförsändelser till systrarna landet runt. Och när paramentavdelningen som tillverkade kyrkotextil startade sin verksamhet 1880 ledde hon även den.

Tidsskrifter och brev 

Louise Fryxell hann dessutom med att skriva mycket, bland annat i diakonissanstaltens organ Olivebladet och i tidskriften Febe. Under 15 år brevväxlade hon med Lovisa K, en ung prostituerad i Stockholm. Dessa två kvinnor hade olika syn på frihet, synd, på Gud och på varandra. Louise ville att Lovisa K skulle bort från gatan, försörja sig genom hederligt arbete och få boende i ett hem. Framför allt ansåg Louise att Lovisa behövde bekänna sin synd och omvända sig till Gud. Men Lovisa var viljestark. Hon ville inte  bo på något hem. En kristen tro hade hon redan. Däremot önskade hon konkreta redskap för att få arbete och bostad. Hon ville bestämma över sitt eget liv. Brevväxlingen finns bevarad och ger en unik inblick i både Louise Fryxells tro och arbetssätt, Lovisas tro och kamp samt den djupa vänskap som trots olikheterna utvecklades dessa kvinnor emellan. I och med Louise Fryxells död 1907 avslutas brevväxlingen. Så småningom  tog Lovisa sig från gatan och tycks ha levt under ordnade former fram till sin död 1950. Då var hon 84 år gammal och bodde på ålderdomshem i Stockholm.

Hittade goda sidor hos ”omöjliga”

Många ansåg att Louise Fryxell var något burdus, och en del menade att hennes omdömen om andra var lite väl snabbt bildade och onödigt skarpa. Andra ansåg att hennes osedvanligt stora erfarenhet gav henne en träffsäker urskillning. Det inte dröjde länge innan hon kunde se vad en människa gick för. Louise Fryxell kallade sina adepter för ”liten”. Hon kunde hitta goda sidor hos flickor som ansågs omöjliga samtidigt som hon ”med röntgenstrålens säkerhet lärde sig upptäcka den inre karaktärens svaga sidor, som gjorde den unga oduglig för diakonisskallet”.

Under många år fick den sist anlända eleven på Ersta dela rum med Louise Fryxell. Anledningen var att hon ville bilda sig en egen uppfattning om nykomlingen, och hon menade att behandlingen och flickans fostran aldrig borde få bli schablonmässig. Skämtsamt kallades den nya elevens säng för ”vaggan”.

En av hennes grundtankar var att lära flickorna att ära allt arbete och inte göra någon åtskillnad mellan sysslorna. Detta var något hon själv lärt sig under utbildningen till diakonissa, något som var en grundbult i synen på diakonissans arbete. På den tiden var det uppseendeväckande att kvinnor från bättre bemedlade sammanhang, som Louise Fryxell själv, arbetade som diakonissor och tjänade alla sina medmänniskor på jämlikt sätt.