Louise Fryxell – med ansvar för elever

1864 fick Louise Fryxell kallelsen att bli diakonissa. Hon var då 30 år. Mellan 1866 och 1907 arbetade hon som elevavdelningens föreståndarinna.

Under alla år jobbade hon hårt: Hon förde ”den grå boken”, där varje diakonissas olika tjänsteuppdrag från inträdet och fram till döden skrevs ner.

Louise Fryxell och sjukskötersekstudenterna helspalt.jpg

Hon skötte även i åtta år anstaltens bokföring. Dessutom tog hon i tio år personligen del i den teoretiska utbildningen för provsystrarna, skötte omkostnaderna för systrarnas försörjning ända till sin död och förestod i 29 år hela det så kallade skrivrumsarbetet med statistik, korrespondens och penningförsändelser till systrarna landet runt. Och när paramentavdelningen som tillverkade textilier startade sin verksamhet 1880 ledde hon även den.

Skrev i tidskrifter 

Louise Fryxell hann dessutom med att skriva mycket, bland annat i diakonissanstaltens organ Olivebladet och i tidskriften Febe. Under 15 år brevväxlade hon med Lovisa K, som var en ung prostituerad i Stockholm. Dessa båda kvinnor hade olika syn på frihet, synd, på Gud och på varandra. Louise ville att Lovisa K skulle bort från gatan, både andligen och kroppsligen, och att hon skulle försörja sig genom ett hederligt arbete och få boende i ett hem. Men Lovisa svek ständigt Louises förhoppningar. Hon ville inte in på något hem, i stället ville hon ha ekonomisk frihet och möjlighet att bestämma över sitt eget liv.

Under många år fick den sist anlända eleven på Ersta dela rum med Louise Fryxell. Anledningen var att hon ville bilda sig en egen uppfattning om nykomlingen, och hon menade att behandlingen och flickans fostran aldrig borde få bli schablonmässig. Skämtsamt kallades den nya elevens säng för ”vaggan”.

Hittade goda sidor hos ”omöjliga”

Många ansåg att Louise Fryxell var något burdus, och en del menade att hennes omdömen om andra var lite väl snabbt bildade och onödigt skarpa. Andra ansåg att hennes osedvanligt stora erfarenhet gav henne en träffsäker urskillning, och att det inte dröjde länge innan hon kunde se vad en människa gick för. Louise Fryxell kallade ständigt sina adepter för ”liten”. Hon kunde hitta goda sidor hos flickor som ansågs omöjliga samtidigt som hon ”med röntgenstrålens säkerhet lärde sig upptäcka den inre karaktärens svaga sidor, som gjorde den unga oduglig för diakonisskallet”.

En av hennes grundtankar var att lära flickorna att ära allt arbete och inte göra någon åtskillnad mellan sysslorna. Om någon gnällde över en arbetsuppgift, såg Louise Fryxell en grundbrist i tjänarsinnet som måste motarbetas.