Existentiell hälsa handlar om att se hela människan – även när orden är få och frågorna stora. På Ersta diakoni har vi alltid haft ett helhetsperspektiv på att människan, kropp, själ och ande hör ihop. När livet förändras, vid sjukdom, åldrande eller i livets slutskede, väcks ofta existentiella frågor. Vad har mitt liv betytt? Vad händer nu? Finns det något kvar att hoppas på?

Vi vet att dessa frågor behöver få ta plats. Därför har vi satsat på att utbilda all vår personal inom äldreboenden, hemtjänst och LSS i existentiell hälsa. Målet är att rusta medarbetarna att tryggt kunna möta samtal om det som är allra svårast – utan att ge färdiga svar, men med ett lyssnande och öppet förhållningssätt.

Palliativa ombud vägleder kollegor

Utbildningarna leds av Erstas präster och diakoner och ger både kunskap, värderingsövningar och egen reflektion. Här behandlas teman som livets mening, hopp, skuld, sorg och döden – både i ett personligt och yrkesmässigt perspektiv.
– Vi behöver inte ha svaren på de svåra frågorna. Det finns heller inget rätt eller fel. Jag har lärt mig att bara stanna kvar i samtalet, att det i sig kan vara det viktigaste.

Det säger Hanna Palm, undersköterska och palliativt ombud för en enhet på Erstas äldreboende Mariahemmet. Inom Ersta finns ett antal särskilt utbildade palliativa ombud som vägleder kollegor i samtal om livets slutskede. Genom att lyssna in, se signaler och våga vara närvarande i svåra stunder skapas trygghet – både för den boende och för anhöriga.
– Vi ska lyssna, det är ofta det allra viktigaste. Man kan känna när någon bär på oro, men det gäller att inte skynda. Ibland börjar samtalet trevande, men ofta slutar det med att något viktigt har fått komma fram, säger Maria de la Caridad Fernandez Oquendo, även hon undersköterska och palliativt ombud på Mariahemmet.

Att möta människan där hon är

Genom utbildningen har medarbetarna lärt sig att se de små detaljerna som kan göra stor skillnad i livets slutskede. De får verktyg att möta frågor om livet och döden med mod, trygghet och värme. Det gör skillnad – för dem själva, för de boende och för anhöriga. Att möta människan där hon är, med respekt, medmänsklighet och mod att stanna kvar i det svåra – det är kärnan i den existentiella omsorgen på Ersta.