Av de drygt 90 000 personer som avlider i Sverige varje år är cirka 80 procent 65 år eller äldre. Döden förknippas därför ofta med ålderdomen, det är då de flesta människor dör idag. Trots detta faktum har äldre människors syn på döendet och döden hittills fått begränsad uppmärksamhet. En bakomliggande orsak till detta är att äldreforskning och dödsforskning sällan har förenats, och dessutom synliggörs äldres döende och död nästan inte alls i offentlig debatt. I Magnus Broströms doktorsavhandling ”Äldre människors föreställningar om den egna framtiden, döendet och döden” framkommer att temat döden är något som berör och många gånger väcker existentiella funderingar hos äldre människor – det är viktiga frågor att ta ställning till vid denna ålder.
Det här kapitlet kommer att beröra hur friska och hemmaboende äldre människor tänker kring sin egen framtid, döende och död. Det bygger på intervjuer med 27 äldre kvinnor och män i åldrarna 70 till 91 år.
Äldre tänker också på framtiden
Tänker äldre människor på sin framtid? Ja, det visar sig att det gör de. Funderingar på framtiden utgör ett centralt inslag i de äldres vardag. Framtiden upplevs som något värdefullt och många ser ljust på den. Bertil, 84 år, berättar hur han ser på sin framtid:
”Jag ser fram emot våren nu, och sommaren, då jag kan ta fram cykeln. Eftersom jag är så mycket ute i naturen vill jag helst ha soliga fina dagar. Jag har alltid en viss framförhållning, jaa, optimistisk framförhållning. Det blir bättre då än vad det är nu, sedan blir det ju en del besvikelse förstås, men den får man ju också räkna med. Men det är ingenting svart i framtiden, utan det är ljust hela tiden, jaa.”
De äldre som intervjuas har åsikter om, planerar för och sätter upp mål inför framtiden. De lägger också ner kraft och energi på att förverkliga planer och drömmar – det kan handla om att få genomföra den där sista stora resan, stavgång, simning, naturupplevelser, pro-möten, syjunta, kyrkobesök, musik- och konstupplevelser.
Funderingarna på framtiden kan också handla om en förhoppning om att kunna få stiga upp nästkommande morgon, klara de vardagliga rutinerna, få vara oberoende och bo kvar hemma. Framtiden tycks kunna sträcka sig olika långt på en och samma gång: från ett här och nu över veckor, månader till i vissa fall 10–15 år framåt i tiden. Ena sekunden menar de äldre att de har lång tid framför sig. De planerar, de har förväntningar på att bli si och så gamla, för att i nästa sekund tona ner förväntningarna och säga att de lever mer här och nu. Arne, 86 år, får illustrera detta att äldre människors förhållningssätt till framtiden med åldern inte nödvändigtvis blir mer nutidsinriktat på något enkelt sätt:
”Jag tänker inte på framtiden, jag tänker på vad jag ska göra nu och hur jag har det nu och vad jag ska göra i morgon och så vidare. Jaa, i morgon är ju också framtiden kan man säga.”
Senare under intervjun framkommer att Arnes framtid inte bara handlar om ett här och nu:
”Jo visst, vet du vad jag gör sedan då, jag åker till Stockholm varenda vår i maj och hälsar på. /.../ Man lever ju kanske i farozonen lite grann, har jag tänkt på, så att ... jag tänkte stå ut till 90 år, till att börja med, och att bilen ska räcka, jag tror inte bilen räcker längre.”
Ett långt liv och en hög uppnådd ålder hindrar sålunda inte de äldre intervjuade från att fundera över den egna framtiden, se en mening med den och inte heller från att ha framtidsplaner, men samtidigt betonar de att det är viktigt att leva här och nu.
Dö snabbt men ändå inte ensam
Även andra aspekter på framtiden kommer fram i intervjuerna. Det gäller tankarna på hur det kan vara när man dör. Erik, 70 år, nämner att hans tankar på framtiden rör frågor som:
”Vad gör vi när vi blir dåliga, sämre eller döende?”, ”Vem tar då hand om oss?”, ”Var ska vi bo då och var ska vi begravas?”
Döendet och döden kan både upplevas som nära och långt fram i tiden. Ett vanligt påstående bland de intervjuade är att de upplever döden som något definitivt, och att de inte känner någon större rädsla inför den, men tankarna på det egna döendet upptar å andra sidan mycket mer av deras funderingar. Här finns också rädsla. Jens, 72 år, sammanfattar denna rädsla:
”Alltså att vistas i något sådant limbotillstånd där man inte vet vad de närmsta heter och sådär, det måste jag säga, det känns lite skrämmande om man skulle behöva hamna i en sådan situation. Då är inte livet värt att leva, tycker jag.”
Det är bland annat möten med skröpliga och döende anhöriga och vänner på äldreboenden och sjukhus som ger upphov till funderingar på hur den allra sista tiden av det egna livet kan komma att gestalta sig. Ofta ställer de äldre två framtidsbilder av döendet mot varandra. Den ena är bilden av det döende som de skulle vilja få. Det är det som de anser vara det ideala sättet att få dö på – ”dö i språnget”, ”hålla mig frisk ända tills jag dör”, ”jag vill bara dö snabbt, det vill väl alla”, ”döden ska inträffa fort”, ”gå lugnt och stilla tillväga”, ”bara slockna” och ”dö levande”.
Erik, 70 år, konstaterar:
”Brukar säga, det bästa är om man dör på väg till jordkällaren för att hämta potatis. Det är ju det lindrigaste.”
Den andra framtidsbilden handlar om det döende de hoppas kunna undvika. Det är det skrämmande och långsamma döendet som innebär bräcklighet, kroppsligt förfall, att ligga andra till last och att inte längre ha kontroll. Asta, 77 år, berättar:
”Jag har haft en svåger som dog nu i somras, och jag gick till honom tre gånger i veckan /.../ och jag tyckte det var förskräckligt att komma och se alla gamla som knappt kunde äta själva och sådär. Han hade cancer i hela kroppen, i två år så låg han därute, och sista månaden var det hemskt, usch så sjuk han var. /.../ Och då brukar jag tänka, ska jag ligga sådär likadant ... det är det enda jag hoppas att slippa...”
Trots att många av de äldre hoppas att döden ska ske ”knall och fall”, så vill de ändå slippa dö ensamma, och de vill dö hemma. Skulle döden inträffa utan att de har någon närstående vid sin sida vill de ha vårdpersonal i närheten. Det viktigaste är att de slipper dö ensamma. Och några ser en fördel med att inte få dö ”knall och fall”.
Hilma, 76 år, resonerar om detta:
”Det är väl den här sista tiden som kanske är viktig, om man nu har sinnet i behåll, att man har möjlighet när den sista tiden kommer att säga adjö till sina närmaste.”
I många av de intervjuades utsagor framkommer sålunda en förhoppning om att få dö snabbt men ändå inte ensam, samt en stark önskan om att ha kontroll och att få dö värdigt.
Att planera för den egna döden
Några av de äldre funderar dagligen på döden. Andra funderar då och då, medan några säger sig nästan aldrig tänka på döden. De som ofta tänker på döden beskriver det som att det, för dem, är rätt tidpunkt i livet för detta, för att samtala med andra om döden och att planera inför döden och för ett ”efter döden”. Andra anser i stället att de varken har tid över för sådana tankar eller att det ens är meningsfullt då de känner sig fullt friska. Sådana funderingar får vänta, tycker de, tills de är skröpliga eller döende.
Men de som tänker på döden, hur hanterar de sina funderingar? Det gör de både i tankarna och genom praktiskt handlande.
Det kan vara fråga om att fatta viktiga beslut, överväga vissa lösningar, allt för att kunna uppnå en känsla av kontroll, men också ett bevarande av värdighet. Ett sätt att agera är att ”dödsstäda”. Det ska vara ordning på saker och ting ifall dödsfallet inträffar under natten. Celia, 86 år, säger:
”...det är så löjligt, jag vill ha undanplockat allting när jag går och lägger mig på kvällen, det ska inte vara något framplockat, och bråte.”
Karin, 90 år, berättar:
”Ja, det är klart jag vill ju ha gått ut med soporna /.../ och jag skulle ju helst önska att jag inte hade så mycket i tvättkorgen utan att den var tom och lite annat undanplockat...”
Några av de intervjuade planerar inför sin egen begravning. Det är viktigt att förmedla de egna önskemålen inför döden, och för detta behövs det en grundlig planering, anser många. Jenny, 85 år, berättar att hon ganska så nyligen har gjort sina val:
”Ja, jag pratade med min goda vän på begravningsbyrån då, gått igenom alla detaljer och att de ska ha kaffe och snittar, kyrkklockorna ska ringa ut mig, så ja, precis alla detaljer har vi gått igenom.”
Andra har för länge sedan planerat den ”sista föreställningen”: ”... det är ju rätt många år sedan jag gjorde mina önskemål om slutskedet.” Ett led i denna planering är också val av den egna gravplatsen.
Olga, 85 år, säger:
”Västergötland, jag har löst in en gravplats där [i byn bland släktingar] /... / Det är klart jag måste ligga där också. Och det ska stå på min gravsten till exempel: landsting, tingsrätt, hembygd. /... / Jo, men det är viktigt. Och det ska inte vara kremering utan det ska vara en riktig gammaldags begravning. Och så ska det vara kalas.”
Visserligen vill de äldre förmedla att döden hör ålderdomen till, men samtidigt understryker de sin egen förhoppning om att det inte är aktuellt att dö för just dem, trots att de planerat inför den egna begravningen eller fyllt i Vita Arkivet. Någon påpekar: ”Nej, utan man tycker väl alltid att det [döden] är väldigt långt bort. Väldigt långt bort och det gäller inte mig, det, på något sätt!”
Resultaten av intervjuerna genomsyras av de äldres ofta ljusa bild av den egna framtiden, en önskan om att få leva och om att livet pågår fram till döden, men också av att de äldre i vardagen funderar på döden och praktiskt handlar inför döden. Det är sålunda en önskan om ett värdigt avslut och om att ha en viss kontroll på den kvarvarande tiden som framhålls i de intervjuades berättelser.