Diakon på hospice – så jobbar Joanna Davrin

Diakonen Joanna Davrin och hennes kollegor erbjuder andlig och existentiell vård inom sjukvården. På Ersta hospice möter hon människor som konfronteras med de svåraste av livets frågor.

– När människor drabbas av sjukdom, olycksfall, eller en svår förlust, så slungas de rakt in i svåra frågeställningar: Varför jag och varför just nu? Har jag gjort något fel? Hur ska det gå för min familj, mina barn? Och finns det någon mening med att vi lever här? Man behöver hjälp att sätta ord på det man konfronteras med.

Hjälper att sätta ord på tankar och känslor

Joanna Davrin är sjuksköterska i grunden och började jobba på Ersta sjukhus 1999. Hon slogs då av komplexiteten i våra verksamheter och gick en livsåskådningskurs. Därefter läste hon till diakon och har varit verksam vid Ersta kyrka sedan 2004.

Varför behövs ni i vården?

– För att man ofta inte vill belasta sina närmaste med de svåraste frågorna. De man älskar mest vill man ju skydda mest. Men man behöver hjälp med att sätta ord på sina tankar och känslor. Någon som lyssna när man vill berätta om sitt liv och sina relationer. Då finns både kurator och diakon där och erbjuder hjälp.

Vad är det för sorts frågor du får?

– Förutom de jag nämnde så kan det bli frågor som också har andliga dimensioner: Vad händer sedan? Hur ser det ut på andra sidan, eller blir det bara svart? Finns det något annat än det vi ser här?

Joanna Davrin brödtext spalt.jpg

Det måste vara svåra samtal, för ingen av oss kan ge några säkra svar på dem?

– I Ersta diakonis värdegrund ”Se hela människan” ligger att det alltid är den jag pratar med som är samtalets utgångspunkt. Därför får den personen börja samtalet, och jag får vara medmänniskan som försöker lyssna in vad de bär på. Därför ställer jag öppna, förutsättningslösa frågor som: ”Vad är svårast för dig just nu?”

Hur gör du om din samtalspartner är ateist, hindu eller muslim, för att ta några exempel?

– Om en person säger: Jag tror inte på någon gud, så finns det fortfarande existentiella frågor att ställa. ”Hur ser du på livet nu?” ”Vad bär du på?” ”Vad längtar du efter?” Kanske personen säger att hon tror på kärleken och det goda i livet. Det gör jag med, och ibland landar vi i slutsatsen att grundvärderingarna trots allt är ganska lika. Tron på det goda, på närhet och kärlek. Många finner sin egen andlighet i skogen. Där man mår bra och ser livets storhet. Vad man sedan kallar det är väldigt personligt.

Vad svarar du på frågan om vad som händer efter döden?

– Det är inte så ofta den frågan kommer upp. Vanligast är att vi samtalar om lidande, om saknaden efter anhöriga, om relationer. Men de gånger någon ställer just den frågan, så skickar jag tillbaka den, för det är inte jag som står i centrum. Däremot försöker jag hjälpa till att sätta ord på tankarna. Jag är ett bollplank, någon som tar emot och lyssnar.

Ersta diakoni driver också barnhospicet Lilla Erstagården. Märker du av någon skillnad i frågeställningarna du möter där?

– På ett barnhospice blir de här tankarna en viktig del av sorgearbetet. För de närstående är det en väldig tröst om det finns något hopp om att få träffa sina barn igen, eller att tänka att barnet har det bra där det är nu.

Det måste väl om möjligt vara ännu svårare samtal? Vad säger du då?

– Som diakoner blir vi ibland en sorts symbolbärare för Gud eller Jesus. Kanske har man en tro på Gud men är så arg på honom att man inte orkar be. Då kan de säga åt mig: ”Du får be, för jag klarar det inte”. Det vanligaste är att den reaktionen kommer mot slutet av ett samtal.

Samma fråga igen, för den som inte är kristen eller troende, eller har en annan religion?

– Om någon är ateist och aldrig har bett eller har gått i kyrkan så bejakar jag det också. Man får formulera själv. Men jag har aldrig märkt att någon tycker att det är svårt att vi är diakoner eller präster. Vi har tystnadsplikt och vi för aldrig journal. Det ger en extra frihet i samtalet. Och återigen, det är ett erbjudande – inget tvång.

– Det har hänt att patienter som är muslimer har sagt: ”Vi vet att du är en troende människa”, så även de kallar på en. Sedan kan det gälla en rit, någon som har gått bort eller som vill ha en avslutande bön vid sängen. Då kallar vi på en imam.

Hur fungerar samarbetet med vårdpersonalen?

– Bra. Det är a och o att man känner varandra. De hänvisar till personer som de har förtroende för. Om patienten känner sig nedstämd, så frågar personalen om personen vill prata med kurator eller en präst eller en diakon. Därför jobbar vi också mycket tillsammans med personalen. Vi utbildar dem i sorge- och krisbearbetning, för det är viktigt att de är lyhörda för patientens existentiella och andliga signaler och vågar fråga om deras behov och önskningar.

Existentiell vård – ett frivilligt erbjudande

Den hjälp som Joanna Davrin och hennes kollegor från kyrkan erbjuder är helt frivillig – man är fri att tacka nej. Diakoni handlar om att ha ett tjänande förhållningssätt till den medmänniska som behöver stöd, oavsett religion och livsåskådning. Den existentiella delen av vården finansieras av Ersta diakoni, inte av skattemedel.

Sjukhuskyrka finns på många ställen, men Ersta diakonis upplägg är unikt.

– På andra sjukhus kommer prästen eller diakonen från en församling. Men hos oss har vårdpersonal och diakoner samma arbetsgivare: Ersta diakoni. Det gör att vi är anställda på samma villkor och man är inte någon gäst när man kommer.

– Sjuksköterskorna är ju dagens arv efter diakonissor. I början var de både diakonissor och sjuksköterskor. Vi bär arvet tillsammans. Det är också fint.