Det är första gången Lovisa Jennervall själv tonsätter poesi – med texter som rör sig nära naturen, stillheten och de existentiella frågorna.
Lovisa, som också är verksam i bandet Ellas kapell, beskriver musiken som svår att placera i en enda genre.
– Den bottnar i jazzen, men drar vidare ut i improvisation. Ibland närmar den sig folkmusik, ibland visa och ibland pop, säger hon.
Albumet har en ovanlig och luftig sättning med piano, sång, trombon och cello – men inga trummor. Trombonen och cellon ligger nära varandra i register och skapar tillsammans ett varmt, mjukt ljudlandskap.
– Jag vill att lyssnaren ska placera sig i skogen. Skogen har betytt väldigt mycket för mig, säger Lovisa.
Poesi som blir musik
På skivan har Lovisa valt texter av Ylva Eggehorn, Eva-Stina Byggmästar, Harriet Löwenhjelm, Anna Maria Lenngren, Edith Södergran och Karin Boye. Svenska och finlandssvenska poeter vars språk hon upplever som nära och direkt.
– Svenskan ligger långt fram i munnen. Det gör det intimt. Det blir inget filter, utan mer: här är jag, säger hon.
Processen började på biblioteket. Lovisa sökte sig först till författare hon redan kände till. Som pastorsdotter hade hon vuxit upp med Ylva Eggehorns texter. Därifrån gick hon vidare till andra poeter och lät känslan styra valet.
– Jag märkte tydligt när en dikt talade till mig. Jag behövde känna något när jag läste den, att det här kan bli musik.
Första spåret, ”En skog för bara träd”, bygger på en dikt av Ylva Eggehorn. Titeln kan förstås på flera sätt: är det en skog för bara träd, eller en skog där träden står bara? Den typen av språkliga öppningar lockar Lovisa.
– Jag är lite språknörd. Jag tycker att det är genialiskt med ”bara träd”.
”Det ska låta som att texten alltid haft den här musiken”
När Lovisa själv letade efter tonsatt poesi inom jazz upplevde hon ofta att rytmen var oregelbunden och flytande. Hon längtade efter något annat: musik där text och ton känns självklara tillsammans.
– Jag ville att det skulle låta som att texten alltid varit omringad av den här musiken. Att det alltid har låtit så, säger hon.
Albumtiteln Blir det inte mer så är det nog kommer från den sista raden i Ylva Eggehorns dikt ”Morgonsång”. För Lovisa har raden blivit något att återvända till.
– Jag har funderat mycket på den. Jag önskar att jag kunde känna mer så – vara mer lugn. Jag längtar mycket efter sådant jag inte har fått eller uppnått ännu i livet. Jag vill inte leva i väntan eller på jakt.
Hon beskriver också en rädsla för döden och en längtan efter att kunna vara mer ödmjuk inför tillvaron.
– Jag önskar att jag kunde komma dit.
Skogen som räddning
Naturen är inte bara ett motiv på skivan, utan också en plats som haft stor betydelse i Lovisas eget liv. Hon har spenderat mycket tid i skogen tillsammans med sin hund Lisen.
– Jag är inte en friluftsmänniska som tar tältet på ryggen och hajkar, men jag trivs i skogen. Jag har alltid haft skogen geografiskt nära.
När Lovisa köpte Lisen var hon deprimerad. De långa promenaderna blev viktiga.
– Lisen, skogen och våra promenader blev räddningen. Hon älskar också skogen. Hon utforskar allt, och hennes öppna blick har hjälpt mig i tunga perioder.
Det Lovisa älskar med naturen är att den inte värderar.
– Skogen bryr sig inte om vem du är. Solen lyser lika starkt på en risig människa. Alla har tillgång till skogen, det finns inga hierarkier. Att vara omgiven av skog är som en kram.
Med Blir det inte mer så är det nog vill Lovisa Jennervall skapa musik som rymmer både skörhet och värme, poesi och närvaro – och som får lyssnaren att stanna upp en stund.
– Jag vill att skivan ska låta natur.
Välkommen på releaskonserten den 10 maj klockan 16.
Läs mer och köp biljett här.
