Translate this page

Use Google to translate the web site.
We take no responsibility for the accuracy of the translation.

Close

Ersta diakoni är en ideell förening som bedriver sjukvård, socialt arbete, utbildning och forskning professionellt och icke-vinstsyftande. Verksamheten vilar på en kristen grund och vi hjälper människor i utsatta livssituationer.

När övergår liv till existens?

När övergår liv till existens? Mikael Kurkiala

Medan vi ännu lever dödenboken

Jag sitter med den tomma målarduken på bordet framför mig. Där ligger också färgtuber, penslar i olika storlekar och kolpennor att skissa med. Jag låter fingertopparna löpa över den vita dukens struktur. Nu är det bara att börja. I detta ögonblick, innan det första strecket dragits, känns allt möjligt. Men redan med de första linjerna börjar dukens oändliga möjligheter begränsas och dess obrutna helhet brytas ner i separata komponenter. Genom kontraster och avgränsningar växer en bild fram.

Våra liv tar gestalt genom de linjer vi tecknar över den tomhet som är vår tillvaros grund. Livet uppstår i spänningen och attraktionen mellan skillnader och kontraster. Döden är det lösningsmedel som upphäver dessa skillnader och gör oss alla till ett, och var och en av oss till intet.

"Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker" (Mos 1:2). Så var det i begynnelsen. Sedan flammade ett ljus upp. Hav skildes från land, land från himmel och dag från natt. Navajoindianerna fångar i begreppet alkéé naa'aashii in den eviga process som är skapelsens grundläggande kod. Allt går från ett odifferentierat tillstånd av helhet via splittring till förnyad helhet. I helheten finns inga skillnader och därför heller inget liv – ingen spänning, längtan, vilja eller rörelse. Navajos skapelseberättelse ger oss denna bild: I begynnelsen var en oändlig och kavlugn vattenyta. Någonstans träffar något denna yta och cirklar rör sig utåt från nedslagsplatsen. Så småningom vänder cirklarna tillbaka till den punkt där de föddes. Då blir allting stilla igen. Mitt liv är en tillfällig rörelse som bryter stillheten.

Liv och existens

Givet livets flyktighet är det inte konstigt att vi vill klamra oss fast vid det, fylla det till brädden, förlänga det, spara det, investera i det. Begreppet liv rymmer åtminstone två olika aspekter, en objektiv och en subjektiv. Den första aspekten handlar om biologisk existens, liv i en klinisk bemärkelse, den senare om själslig närvaro, liv i en kvalitativ bemärkelse. Vi vill nog alla leva, men vi vill inte av nödvändighet existera.

När övergår då liv till existens? När förlorar livet den kvalitet som gör det inte bara möjligt utan framförallt värt att leva? Är gränsen flytande eller absolut? Vem avgör var och när denna gräns passerats? Finns det kanske ingen gräns? Är den bara en idé som vi ständigt skjuter framför oss?

I en undersökning genomförd 2013 av Kairos Future (När man blir gammal på riktigt: En studie om de riktigt gamla i framtiden) kartläggs attityder till bland annat dödshjälp bland cirka 1 000 personer födda 1945–1954, en generation som varit tongivande i många frågor under senare decennier. Bland de svarande uppger nästan var femte att man tveklöst är för aktiv dödshjälp. Detta kan komma att innebära att debatten om dödshjälp tar fart med förnyad kraft då denna generation under de närmaste årtiondena går in i verkligt åldrande.

Samtidigt är det klokt att inte läsa in för mycket i dessa siffror. De preferenser man har som frisk 70-åring behöver inte vara desamma som man har som sjuk 85-åring. Livet är, i motsats till döden, aktivt och befinner sig därför i ständig rörelse. När livsomständigheterna förändras förskjuts också perspektiven. De villkor jag ställer för ett liv värt att leva vid en tidpunkt kan vara ogiltiga vid en senare tidpunkt. Entydiga principer går ofta stukade ur mötet med en mångtydig verklighet.

Rätten att få dö är inte densamma som rätten till aktiv dödshjälp. Att dö är en "rättighet" jag får ta del av vare sig jag vill det eller inte. Rätten att dö när jag själv vill, däremot, är inte självklar. Mitt liv och min död griper in i och är en del av andras liv. Föreställningen att mitt liv och min död tillhör mig själv kan därför bara födas i ett extremt individualistiskt samhälle.

Men att jag inte har en självklar rätt att dö när jag själv vill innebär inte att jag har en skyldighet att leva när jag själv inte vill. Både rätten att dö och skyldigheten att leva måste villkoras. Min rätt att undslippa en outhärdlig livssituation utan hopp måste ibland få väga tyngre än mina skyldigheter mot andra människor. I vissa fall orsakar dessutom det faktum att jag lever ett svårare lidande för dem som älskar mig än om jag skulle dö. Döden är ibland ett långt skonsammare alternativ än fortsatt liv, både för den lidande och för anhöriga.

Men frågan om när livet går från gåva till börda, från liv till existens, kan bara avgöras på den plats och i den stund där livet ännu äger rum. Det många människor fruktar mer än något annat är, enligt Kairos Futures undersökning, att förlora sitt oberoende. Merparten av de svarande säger att de inte vill bli så gamla att de inte klarar sig själva. De vill inte vara beroende och inte ligga andra till last. Men beroende är en del av det mänskliga livets grundvillkor. Faktisk autonomi, däremot, är en illusion. Aldrig tidigare har vi väl varit så specialiserade och därmed oförmögna att klara oss själva som idag. Men detta faktiska beroende kamoufleras effektivt till dess det uppenbaras för oss, vilket det gör vid åldrande och sjukdom. Vid de döendes bäddar synliggörs de beroendeförhållanden vi alltid, om än i olika hög grad, levt i. Här framträder människolivets bärande och beständiga teman med skärpa. Förställning ger vika för autenticitet. När inget kan värderas i den egna framtiden måste allt värde utvinnas ur nuet.

Men den livsnärvaro som kan framträda med döden som fond ska inte romantiseras. Här kan också den mänskliga ångest som vilat latent genom livet blomma ut. Närvarande i livet i dödsbädden är också den förestående frånvaron av liv. När smärta och ångest invaderar de mentala och kroppsliga rum som tidigare rymde drömmar, hopp och njutning möter vi vid dödsbädden inte ett koncentrat av människolivets rikedom och väsentligheter, utan av dess svärta och lidande.

Perspektiv på dödshjälp

Frågan om dödshjälp kan framstå som central för dem som upplever sig vara på betryggande avstånd från döden. När detta avstånd minskar lösgör sig döden från sin anonymitet och blir personlig. Den blir nu min död. Och då döden med skärpa framstår som den realitet den faktiskt är tenderar frågan om dödshjälp att upplösas. Det är inte hjälp att dö de flesta patienter efterfrågar, det är hjälp att utan smärta och ångest leva in i det sista. Kan man erbjuda denna hjälp har man i de flesta fall säkrat ett livsrum som patienten frivilligt bebor fram till sin död.

Många argument för aktiv dödshjälp skulle upplösas om allmänheten blev mer informerad om den vård som faktiskt kan erbjudas i livets slutskede. Både regelverk och praxis inom palliativ vård ger patienten ett stort inflytande över vilken vård den ska ha eller avstå ifrån i livets slutskede. Patienten är i sin fulla rätt att påskynda sin egen död antingen genom att avböja att livsuppehållande behandling sätts in eller genom att begära att denna behandling avbryts.

Den verklighet som möter personal, patienter och anhöriga i livets slutskede är fjärran från de entydiga principernas värld. I dödens närhet äntrar man ofta en gråzon där avvägningar utifrån situationen väger långt tyngre än abstrakta principer. Att kodifiera alla de beslut som växer fram i den palliativa praktiken i ett strikt regelverk skulle kanske eliminera gråzoner, men det skulle samtidigt beröva vården sensitiviteten inför det individuella och situationsbundna. Programmatiska utfästelser för eller emot dödshjälp kolliderar med den verklighet de ska tillämpas på.

Många argument för aktiv dödshjälp formuleras utan att beakta att det liv som ur en frisk människas perspektiv framstår som en öken faktiskt kan rymma källsprång av liv. Men även argument mot dödshjälp riskerar att förlora sig i abstrakta principer där värnandet av livets helighet i praktiken kan innebära en kränkning av det individuella livet. Ett ofta framfört argument är att aktiv dödshjälp skulle placera oss på ett sluttande plan, där fler och fler livssituationer skulle komma att bedömas som icke människovärdiga och därför avslutas. Men denna farhåga behöver inte vara befogad. Sverige har en mycket liberal abortlagstiftning men vi värderar trots detta spädbarns liv synnerligen högt, ofta högre än länder med en strikt abortlag. Det är med andra ord långt ifrån säkert att aktiv dödshjälp per automatik skulle innebära att den palliativa vården skulle försämras eller nedprioriteras.

Om det regelverk som finns idag tillämpas med varsamhet och respekt räcker det så långt vi rimligen kan begära för att säkerställa ett livsrum vid dödens tröskel. Det vore klokt att lägga mindre energi på den ickefråga som aktiv dödshjälp är i praktiken, om än inte i teorin, och mer på att utöka antalet hospice och satsa på utbildning inom palliativ vård.

Vår existens må vara resultatet av en lång kedja biologiska och kemiska processer som sträcker sig in i oändlighetens förflutna. Men liv är något annat, det är det andliga mervärde som adderas till den biologiska existensen då livets byggstenar förtätas i en form som bär ett namn och en identitet. Livet har givits oss i nåd. Det är vårt ansvar att inte bara värna detta liv utan också att älska det. I mötet med varje liv måste vi be om Guds vägledning för att uttrycka detta vårt ansvar och kall.

Mikael Kurkiala • docent i kulturantropologi och omvärldsanalytiker

| Fler

Kontakt

Ersta diakoni
Box 4619
116 91 Stockholm

Telefon 08-714 61 00
@ Ersta diakoni