Translate this page

Use Google to translate the web site.
We take no responsibility for the accuracy of the translation.

Close

Ersta diakoni är en ideell förening som bedriver sjukvård, socialt arbete, utbildning och forskning professionellt och icke-vinstsyftande. Verksamheten vilar på en kristen grund och vi hjälper människor i utsatta livssituationer.

Nya tider - nya seder

Nya tider - nya seder: Anna Davidsson Bremborg

Medan vi ännu lever dödenboken

Barnet i magen är dött. Trots den monumentala förtvivlan måste förlossningen genomföras. När det är över tar föräldrarna det nyfödda barnet och håller det i famnen. Stunden dokumenteras med kamerans hjälp. Barnet i mammans famn, i pappans famn, några timmar senare i morföräldrarnas famn. Närbilder, helkroppsbilder och familjebilder. Sorgen blandas med glädje och stolthet över barnet. Några dagar senare lägger mamman upp några av sina foton på det föräldraforum på Internet där hon skrivit sedan hon blev gravid.

Det dröjer inte länge förrän en diskussion uppstår om hur reglerna på forumet ser ut. Ett dött barn skapar oro, inte minst hos gravida kvinnor. Är det ok lägga ut kort på döda barn? Är det värdigt för barnet? Ska vi ta hänsyn till andra gravida eller ska vi ta hänsyn till mamman? För kvinnan, och det visade sig sedan gälla betydligt fler kvinnor, var det självklart att visa upp sitt barn. Trots den sorg som hade drabbat henne fanns samma stolthet och kärlek hos henne som hos alla mammor som la ut foton på sina levande barn. Men det var inte givet för andra att hon skulle få visa sitt barn, i varje fall inte utan förvarning.

Denna diskussion mötte jag en dag för nästan tio år sedan på ett föräldraforum på Internet. Ett par veckor tidigare hade de thailändska myndigheterna lagt ut tusentals bilder på avlidna efter tsunamin. I ett febrilt försök att få hjälp med identifieringen publicerades foton på de funna kropparna på Internet. Men kropparna var näst intill oigenkännliga, svullna av värme och vatten. Även dessa kroppar orsakade en livlig debatt världen över: var det värdigt för de avlidna och vad innebar det för de anhöriga att sitta och leta bland fotona? Efter några dagar togs de bort.

Båda fallen är tydliga exempel på hur Internet öppnar nya möjligheter och att detta väcker frågor om död, värdighet, stöd och hjälp vid livets slut och i sorg. För tio år sedan hade Internet fått genomslag bland allmänheten, men det egna skapandet var fortfarande i sin linda. Diskussionen om fotot på det dödfödda barnet utspelade sig i ett föräldraforum, där gemensamma regler styr vad som kan publiceras. Idag är det enkelt att göra en egen blogg eller lägga upp en egen film. Internet har individualiserats i det avseendet. Bilder som kommunikationsmedel har ökat lavinartat, inte minst genom att kameran alltid finns med i mobiltelefonen. Det som inte fångats på en bild tycks inte ha existerat eller upplevts.

Internet och döden

Har då Internet förändrat vårt förhållande till döden? Jag vill svara ja på den frågan. För det första spelar Internet en viktig roll för att kommunicera både tankar och handlingar kring döden, för det andra upphäver Internet tid och rum. Möjligheten att i svåra situationer på ett enkelt sätt få dela en stund av smärta och oro är en av Internets stora fördelar, och detta oavsett var vi bor. Via Internet kan vi nästan omedelbart få kontakt med personer som befinner sig eller befunnit sig i en liknande situation som vi själva. Detta gäller både dem som har livshotande sjukdomar och dem som sörjer. Kontaktmöjligheterna är oändligt mycket större än för ett par decennier sedan.

I början av 2000-talet fanns det framför allt ett slags virtuella dödsannonser på hemsidor drivna av kommersiella eller ideella företag, där anhöriga hade möjlighet att formulera sig längre än i tidningens dödsannons och med foton. Snart blev det lättare att göra egna minneshemsidor – och med det skedde en kreativ utveckling. En hel del av den första sortens minneshemsidor kom till efter tsunamin i Thailand. Idag är dessa minnessidor inte särskilt vanliga. I stället ser vi snarare hur döden fogas in i en livsberättelse som redan finns på Internet, exempelvis hur en facebookprofil eller en blogg omvandlas till en minnessida.

Sjukdomsbloggar

De senaste åren har även så kallade sjukdomsbloggar blivit allt vanligare. Till skillnad från de tidigare minnessidorna som skapades när någon hade dött ger dessa en inblick i ett personligt skeende, där döden är en relation som bloggaren lever med och förhåller sig till under lång tid. Här kan vi följa månader eller år av behandlingar och svängningar mellan hopp och förtvivlan. Sjukdomsbloggarna fungerar som viktiga kommunikationskanaler till släkt och vänner, den sjuka slipper upprepa hur hon eller han mår och hur det går med behandlingar. Men de är ofta också tillgängliga för andra, för bloggaren okända, personer som följer kampen och som genom att läsa och kommentera bloggen ger stöd och bekräftelse. Genom bloggen skapas dessutom nätverk med andra svårt sjuka.

Sjukdomsbloggarna skrivs framför allt av kvinnor, precis som det alltid mest varit kvinnor som skrivit dagbok. Här berättar de om sjukdomsvardagen, om behandlingar och biverkningar, men också om det som ibland känns jobbigt att tala om: den förestående döden och oron för vad som ska hända med familjen.

Socionomen Sara Natt och Dag, som skrivit boken Den bloggande patienten, menar att sjukdomsbloggarna är 2000-talets copingstrategi. Genom bloggarna utbyts råd och tips om behandlingar samt erfarenheter av vård och livet som sjuk och döende. Samtidigt uppmärksammar Natt och Dag att blottläggandet och offentliggörandet av vårdens insatser för patienten inte är oproblematiskt för vården. Det finns en risk att det ständiga övervakandet och bedömandet av vårdens insatser bidrar till en ojämlik vård, något vården självklart måste reflektera över och stävja.

I de fall då bloggaren avlider övergår oftast bloggen till en minnesblogg, med ett par sista inlägg från en familjemedlem om bloggarens allra sista tid och eventuellt även om begravningen. Bloggen får finnas kvar, som ett sätt att hedra den avlidna.

Filmer och bilder

En annan Internetgenre när det gäller död, begravning och sorg är minnesfilmer på Youtube och liknande kanaler. Med stillbilder, musik och inlagda textbilder skapas filmer tillägnade framför allt, men inte enbart, unga människor som dött. Inte sällan varvas i dessa filmer bilder från barndom, ungdomsfester, kärleksliv och skola med bilder från olycksplats och begravning. I filmerna tydliggörs den avlidnas relationer till vänner och släkt, i skolan och på fritiden. Men skeendena vid döden och under tiden efteråt spelar också en viktig roll i filmerna. Filmerna är på så sätt en dokumentation av både livet och döden.

Många filmer följer inte en ren kronologisk ordning, utan uttrycker hur döden tränger in i livet, som något minnena hela tiden tar spjärn emot. De är ett tydligt uttryck för den kakofoni av känslor, uttryck och handlingar som sörjande upplever, där glada minnen blandas med uttryck för stor sorg och förtvivlan.

För många är fotografier en viktig del i sorgeprocessen och inte bara bilder från livet. Foton på den avlidna och på begravningen tillhör inte längre undantagen. Att spela in begravningen för att ha som minne eller för att visa andra som inte kunde vara med har blivit allt vanligare. Här är det troligt att vi kommer att se en ökning, eftersom det ligger helt i linje med det livs- och vardagsfotograferande som idag ökar. Genom att fotografera och spela in för att sedan återanvända fotona kommer vi närmare varandra, och det kan även gälla relationen till avlidna.

När bilder från begravningar läggs ut på nätet kan dessa också vara en ögonöppnare för andra att själva ta bilder och filmer. Många av de filmer som vi idag kan se är amatörmässigt sammansatta. I framtiden är det möjligt att det kommer att finnas professionella fotografer som skapar dessa minnesfilmer, precis som vi ser inom bröllopssektorn. Eller är det möjligt att det steget hoppas över och att mer avancerade kameror och ett mer utbrett fotograferande bland unga kommer att göra amatörfilmerna allt bättre?

Att bilder spelar en allt större roll i bearbetningen av det egna döendet och de efterlevandes sorg får givetvis konsekvenser för vård och omsorg. Frågor om sekretess och integritet måste diskuteras öppet och respektfullt.

När vi ser den här utvecklingen är det svårt att hålla med dem som säger att döden är tabu, osynlig eller främmande i vårt samhälle. Tvärtom synliggörs på Internet både tankar om döden och många handlingar som vi tidigare haft väldigt lite dokumentation av. Internet bidrar inte bara med att vara en ny kommunikationskanal och därmed ge oss nya sätt att kommunicera på. Internet ger också kunskap om sådant som rör döden och inspiration till hur och vad vi kan göra när någon ligger för döden eller har dött. På så sätt sprider sig nya seder och bruk på ett helt annat sätt än förut.

Anna Davidsson Bremborg • präst och docent i religionssociologi

| Fler

Kontakt

Ersta diakoni
Box 4619
116 91 Stockholm

Telefon 08-714 61 00
@ Ersta diakoni